Videon är inte längre tillgänglig
Och så om igen. Slagverkaren Petter Berndalens fingrarna tassar över trumlädret, violinisten Olof Misgelds stråke svänger över strängarna. Kropparna från de fyra dansarna Anna Öberg, Magnus Samuelsson, Andreas Berchtold och Anton Schneider sviktar i tretakt.
Repetitionerna, som just nu pågår på Eric Sahlström Institutet i Tobo och som UNT får följa, ska utmynna i en scenisk folkdansföreställning som kommer att spelas runt om i Uppsala län liksom i Gävleborg och Dalarnas län med premiär den 18 februari. RESiDANS, som projektet kallas, är ett samarbete mellan de olika dans och musikkonsulenterna i länen där Folkmusikens Hus i Rättvik, Danslinjen på Faluns Konservatorium och Eric Sahlström Institutet är delaktiga.
– Tanken med projektet är att skapa en plattform för bra, ny scenisk folkdans. Det är viktigt att ta nya steg, prova nya saker och det känns jättespännande att få lyfta upp folkdansen på scenen. Förhoppningsvis sipprar också detta ner och inspirerar den yngre generationen, säger Michael Näslund som är Eric Sahlström institutets verksamhetschef och tillika en av fem initiativtagare till projektet.
Men än är allt i sin linda. Det är andra veckan som man repeterar. Det hela ser ut som en slags stiliserad folkdans med starka inslag av modern solodans, fast mera jordbunden, eller snarare nedåtsträvande. Med mycket snurr och klapp. Och senare också med inslag av ringlek. Formationer.
– Jag har försökt att leka med formen, att bryta, gå emot och försöka definiera vad folkdans är, säger Martin Forsberg som själv aldrig sysslat med folkdans utan är skolad vid Skolen for Moderne Dans i Köpenhamn. Dock en med många udda föreställningar bakom sig, nu senast den hyllade uppsättningen Rabota med ryska dansare och Babushkor.
– Det finns mycket fördomar kring folkdansen. Knätofsarna ligger som en fet hinna över hela genren. Jag vill skapa en föreställning som rymmer ironi och komik, leka med fördomarna och göra dem tydliga. Det ska vara torrt och nyktert, lite som Mr Bean fast utan slapsticks, om du förstår vad jag menar? säger Forsberg
Det plirar i hans ögon och man anar den där önskan som han talar om: att vara olydig, att utsätta sig, att få konstnärligt bränsle av en slags självolydnad. Att vara Punk! som han själv säger. Att göra tvärtemot. Och lockelse i detta folkdansprojekt.
För dansarna är allt också lika nytt. Särskilt det där viftandet med armarna. Ovana rörelser men spännande och utmanande uttrycker de alla fyra.
– Det har varit befriande att få möta Martin och hans sätt att se på dans. Och även om det uppstår nya vägar i dansen så finns ju fortfarande essensen kvar, det vill säga, den direkta överföringen mellan musik och fysikalitet, säger dansaren Anna Öberg.
Musikern Olof Misgeld instämmer och tillägger:
– För oss som utbildat oss på musikhögskolan, där man vridit och vänt på allt, är det här inget konstigt. Det viktiga är bara att åstadkomma en stark upplevelse mellan musik och dans som kan vara fängslande.