CRISTINA KARLSTAM: En kulturtisdag utan jämförelse

I somras av det Cecilia Wikström som tände kulturelden med sitt kloka förslag om en litterär kanon för skolbarnen. Och turerna kring den snabbt försvunna kulturministern Cecilia Stegö Chiló behöver väl knappast kommenteras. Stor var också Kultursveriges glädje när det på tisdagen stod klart att den som nu får ta hand om de viktiga kulturfrågorna blir den personligen både kunniga och intresserade Lena Adelsohn Liljeroth. Av henne önskar man förstås insikten om vilket självmål regeringen begått med beslutet att dra in den fria entrén till de statliga museerna. Den som tillbringat någon eftermiddag på exempelvis Moderna museet och sett dess stora, blandade publik inser genast att detta måste få fortsätta, alldeles oavsett övrig ideologisk kultursyn. Är det inte för övrigt regeringschefen själv som markerat just en sådan pragmatism i andra frågor? Något som borde få fälla utslaget även när det gäller museernas tillgänglighet.

Tisdagen blev också litteraturens dag i Sverige när listan över de till Augustpriset nominerade författarna offentliggjordes. Många frågetecken kan förvisso resas kring urvalet. Men att litteraturen intresserar råder det ingen tvekan om. Däremot kan man undra hur naiv den tv-reporter var som i intervjun med nya kulturministern ber henne berätta vilken bok som är ?den bästa hon läst?. Har man inte viktigare frågor att ställa till den person som i minst fyra kommande år ska handha landets kulturpolitik?

Också på det lokala planet blev tisdagen en riktig kulturdag. I Uppsala arrangerades det andra programmet i en serie initierad av Upplands konstförening under rubriken Sätt att se: samtal om konst.
Och Kerstin Ekman-salen på stadsbiblioteket var fylld till sista plats av intresserade som fick lyssna till John Peter Nilsson och Mattias Enström, Moderna museet, samt Uppsalaprofilen Lars Lambert, som med utgångspunkt från fyra uppländska konstnärer talade om olika förhållningssätt till konsten. Att de båda konceptkonstnärerna Patrik Karlström och Martin Karlsson kom att kontrasteras rätt radikalt mot traditionalisten Ulla Fries och naivisten Tor-Göran Henriksson var ganska givet. Särskilt spännande blev det dock när John Peter Nilsson vände upp och ner på alla begrepp och konstaterade att Henrikssons skulpturer av sjuksköterskor och läkare, om de presenterades som gjorda av en 25-årig nyutexaminerad Konsthögskoleelev på ?rätt? innegalleri i Stockholm, nog skulle betraktas som mer ?samtida? än både Karlströms och Karlssons verk.

Behovet av rätt kontext och kunskap om koder är förvisso inget nytt i konstens historia. Den som tror att det bara är de samtida konceptkonstnärernas verk som kräver sådana insikter tar gruvligt fel. Men visst finns det ett enklare tilltal i den konst vi under lång tid vant oss vid att se. Desto mer spännande och övertygande som adekvata uttryck för vår egen tid ter sig dock den konst som kräver nya kunskaper och en särskilt kontext för att bli riktigt kommunicerbar.

Cristina Karlstam: En kulturtisdag utan jämförelse

SJUNDE DAGEN. Sällan har väl kulturfrågorna haft en så framskjuten plats i det så kallade offentliga samtalet som nu.