Anders Mildner: En kulturpolitik i det fördolda

Tanken bakom ersättningen är att kompensera rättighetshavare för inkomstbortfall när musik, tv och film kopieras för privat bruk. Hittills har ersättningen betalats av tillverkare eller importörer av lagringsmedier, som mp3-spelare samt cd- och dvd-skivor. Därefter har organisationen Copyswede fördelat pengarna mellan olika rättighetsinnehavare. 
Exakt hur fördelningen ser ut, vet vi väldigt lite om. På Copyswedes sajt kan man läsa att pengarna delas upp mellan ljud och bild efter årliga kopieringsundersökningar som genomförs av Sifo. Därefter slussas pengarna vidare till enskilda rättighetsinnehavare av organisationer som Stim, Sami och Ifpi. Vi har alltså fått ett slags kulturpolitik i det dolda. Pengar tas från konsumenterna och fördelas därefter på ett oklart sätt.

Som skribenten Rasmus Fleischer lyft fram på sin blogg Copyriot, har den här dolda pengafördelningen uppenbara kulturpolitiska sidor. För hur ska pengarna fördelas mellan olika kulturformer, som film, musik, litteratur? Och hur ska de fördelas mellan olika intressen inom en sådan grupp? Är det till exempel rimligt att skivbolagen fortfarande får lika mycket pengar som artisterna, trots att all utveckling inom musikbranschen pekar mot ett annat håll?  Att frågor som dessa inte diskuteras öppet visar tydligt att den kulturpolitik som mest springer och gömmer sig när upphovsrättsfrågorna kommer på tal, borde ta ett steg fram och vara delaktig i diskussionen. Särskilt eftersom Copyswede nu försöker höja sina årliga intäkter med några hundra miljoner genom att även dra in mobiltelefonerna i ersättningsgarnet.

I samband med att cd-skivor började bli allt mer obsoleta och smartphoneutvecklingen tog fart, mattades nämligen Copyswedes stigande intäktsströmmar. Det första målet blev då externa lagringsenheter, som alltså avgiftsbeläggs från och med i sommar, det andra blir mobilerna. Mobiltelefontillverkarna har dock starkt motsatt sig Copyswedes krav, varpå organisationen nu funderar på att låta en domstol pröva frågan. 
Men det kommer naturligtvis inte att stanna där. Nästa steg blir antagligen att försöka belägga alla lagringsenheter med extraskatt – alltså även datorer. Och sedan? Tja, man kan gissa att blickarna kommer att riktas mot det så kallade ”molnet”, där vi lägger allt mer av vår information istället för att lagra den på våra egna datorer och hårddiskar. Att lägga en avgift på internetabonnemang vore en logisk fortsättning på den inslagna vägen.
Framtidsutsikterna är djupt problematiska, men även i dag är situationen minst sagt knepig. Vi har alltså statiska avgifter som per automatik slussas till en viss del av kulturbranschen, utan insyn och utan debatt. Det är hög tid att detta diskuteras som vad det egentligen är: en kulturpolitisk fråga.