Till minne
Ola Carlsson hörde till dem som jublade och ropade bravo vid applådtacket efter konserterna. Nog kunde han stampa i golvet också. Fast det hördes inte lika mycket. Han var en sann kultureuropé där han satt i publiken. Musiken och kulturen var hans område. Hans kärlek till teatern är omvittnad. I teaterstyrelsen bildade han tillsammans med Karl Söderberg, en annan av Uppsalas stora andar, Teaterpartiet. Under Lars Edströms tid som teaterchef gjorde de Uppsala stadsteater närapå till en filial till Operan i Stockholm. Även om naturligtvis den talade teatern var huvudfåran.
Hemma på väggen, på Skogsmyrsvägen tillsammans med sin Birgitta, hade Ola en violin hängande på väggen. Den vittnade om hans umgänge med stråken och strängarna i unga år. Även om han gjorde mer än vad man kan begära för sitt Uppsala, var han urtypen för en kulturmänniska. En kulturens förgrundsgestalt. Dessa för oss alla andra berikande idealister utan vilket samhället skulle vara så mycket fattigare. Verksamheten för företagsamheten i Uppsala och inom Pharmacia har andra omvittnat. Också hur han som barnvakt placerade en handduk för dörröppningen och spelade teater med sitt älskade barnbarn.
Musikens hus är för alltid förknippat med Ola Carlsson. Utan honom hade det blivit någonting helt annat än den från alla håll beundrade byggnad med en nästan vid det möjligas bortre gräns uppskattad verksamhet. Uppsala konsert och kongress finns idag som ett självklart inslag. Visst var vi flera som kämpade. Olas aldrig sinande entusiasm var nog ändå det i sista hand allt avgörande. När planerna höll på att gå i stöpet höll han modet uppe för oss vacklande i tron.
Han såg till att Nannaskolan fick vara en kokande gryta för att behovet för Uppsala av en ändamålsenlig konsertlokal inte skulle glömmas bort. Olas talanger inom ekonomi och engagemang för att opinionen för bygget skulle ha ett starkt ekonomisk bas, var alltigenom avgörande. Det finns lysande kulturhjältar. Ola var en sådan. Och Uppsala har anledning att vara stolt inför sin kulturentreprenör i ordets allra bästa mening.
Ola Carlsson var en vinnande människa och en medmänniska som alltid delade med sig till andra av vad som uppnåtts genom gemensamma ansträngningar. Som vän var han stöttande, pålitlig och trofast. Egenskaper som i dag är mera värda än någonsin. De inre krafter för någonting han trodde på fanns i betydande mått hos honom. Han kunde konsten att få andra med sig. Även om han var politiskt engagerad i ett parti var han samtidigt en framstående brobyggare. Utan några gränser. En demokratins hörnsten i dagens splittrade värld.
Olas glada leende, smittsamma värme och positiva grundsyn fick även jag ofta känna på under åren som gick. Som kulturchef hade jag i honom en sympatisör och förtrogen som var bergfast att stötta sig mot alla 30 år medan jag var kulturchef på UNT. Vi är många som idag tänker på Ola och på allt han gjort för oss. Och vi känner en stor tacksamhet. Om honom kan man utan vidare säga att han gjorde livet lättare för oss andra genom sin kamp för samhällets goda värden och genom att finnas där som vän. Man får honom gärna i tankarna också när livets många och tunga Carolinabackar vill ha ett ord med i laget.