De verkligt stora konst- och kulturupplevelserna är sällsynta. Vi kulturskribenter och kritiker tar gärna till överord, i synnerhet så här vid årsskiftet då det ska summeras och rangordnas. Men i själva verket är det alltför sällan som man stöter på det där riktiga mästerverket som drabbar en så där totalt. Och när det väl händer så står man där mållös. Ty mästerverket låter sig aldrig fullt ut beskrivas eller förklaras. Det innehåller alltid ett slags mysterium, en hemlighetsfull kvalitet som gör att man måste återvända till det, igen och igen.
Kanske var det därför som jag avslutade min recension av Fanny och Alexander på Uppsala stadsteater med att skriva att jag tänkte se föreställningen igen. Nej, Tunströms uppsättning av Bergmans filmklassiker var inte fulländad. Första akten led av en del problem som gjorde att uppsättningen inte riktigt nådde upp till det klockrena mästerverkets höjder. Men slutet, de sista förtätade minuterna, var just en sådan absolut drabbande, mirakulös konstupplevelse, där form och innehöll i perfekt förening gjöts samman till en smått överväldigande helhet.
Precis som jag lovat gick jag några veckor efter premiären och såg föreställningen igen, den här gången tillsammans med min familj. Efter föreställningen konstaterade min far att han var "djupt berörd, men förstod inte varför". Just så är det ju ofta med de riktigt bra konstverken; de berör oss på ett oförklarligt sätt. Att slutet av Fanny och Alexander blir så rörande har visserligen en hel del med klassisk förlösning att göra; rörelsen från Alexanders intensiva jakobsbrottning med Ismael till den livsbejakande och avslutande ringdansen. Men framför allt handlar det nog om att Tunström i en räcka mångtydiga bilder lyckas fånga och förhöja själva livskänslan, för några få minuter fånga hur fantastiskt stort och oändligt svårt det är att leva som människa. Att tårkanalerna oundvikligen börjar vattnas i slutet av föreställningen har nog sin främsta förklaring i att man som publik helt enkelt ges en koncentrerad och väldigt stark känsla av, ja, liv.
Så för mig är årets kulturupplevelse given - slutet på stadsteaterns Fanny och Alexander. Ett litet mästerverk i sig. Och det är, för en gångs skull, inga överord.