En komplicerad upplevelse

På minuten enligt tidsschemat rullar Oasis i gång sin Stockholmsspelning. De är inte längre ett oförutsägbart gäng bråkstakar, utan ett rutinerat band som kan göra en arenaspelning med bakbundna händer. Trumkompet är stadigt och enkelt, Liam står krökt under mikrofonen. Det är som förr, fast ändå inte.1990-talsnostalgin är påtaglig i klassiker som Live forever och Wonderwall. I den senare sjunger publiken så högt att Liam Gallagher kvicknar till och kopplar sig själv ur autopilotläget, medan den förstnämnda slösas bort av en nasalgrymtande Liam och en ouppsjungen Noel Gallagher. De nyare låtarna saknar de gamla låtarnas skärpa och kan delas in i två grupper: De nästan barnramseliknande sångerna och senaste albumets mer vilsna låtar av "vart ska vi ta vägen nu"-karaktär (som Lou Reed-pastischen Mucky fingers). Oasis bemödar sig inte att göra om de gamla numren nämnvärt — förutom att Liam hoppar över världsrekordmånga konsonanter i Champagne supernova. Samtidigt vill de inte vara nostalgiska över sin egen historia, de avslutar inte ens med Wonderwall utan med en cover på The Whos My generation. Det är ovanligt riktningslöst för att komma från ett band som för tio år sedan knappt visste hur en gäspning såg ut.