Alltihop börjar i det antika Greklands mytologiska värld. Pygmalion är skulptör på Kreta. Ur ett stycke marmor skulpterar han fram en underskön kvinna, hans ideal. Kärleksgudinnan Afrodite ger honom en hjälpande hand och gör kvinnan levande.
Såväl den grekiska myten som GB Shaws pjäs handlar till en del om det heterogena manliga projektet. Att som man "skapa" en motpart som förstärker ens manlighet, sådan man som man vill definiera den.
Men pjäsen Pygmalion handlar också om Shaws för tiden radikala syn på det engelska klassamhället och kan ses som en skarp ironi över såväl bördshögfärd som bildningsdito.
Handlingen: Professor Henry Higgins är en språkforskare, fonetiker, som retar sig över engelsmännens oförmåga att tala bildad engelska. Särskilt illa tycker han om underklassadialekter som cockney. Höga tankar har han däremot om sig själv.
Han slår vad med sin vän Pickering om att han kan förvandla den lortiga och språkligt vulgära blomsterflickan Eliza till en ung dam, som tål att presentera i de finaste sammanhang. Bara han får lära henne vett och etikett och ett aristokratiskt sätt att tala.
Eliza går med på det hela och låter sig formas efter tidens ideal och Higgins idéer.
Det fungerar till synes utmärkt och Higgins får rätt. Eliza är smart, en person som verkligen utvecklas - till skillnad från Higgins som är cementerad
i sina ytliga överklassvärderingar, dem som Shaw vill kritisera. Higgins fortsätter att behandla den vackra och nu till synes kultiverade Eliza som en i hans tycke mindervärdig individ ur underklassen.
Slutet gott, allting gott? Det beror på. Eliza, nu mer medveten om sig själv och samhället hon lever i, är inte alls lycklig under Higgins dominans.
Berättelsen har fått två slut.
I Shaws tappning överger Eliza Higgins och gifter sig med sin lätt enfaldige men mycket förälskade beundrare Freddy Eynsford-Hill.
Bättre att Eliza gifter sig med Freddy, som hämtar tofflorna åt henne, än med Higgins som fortsätter behandla henne som tjänstehjon, tyckte Shaw.
Men i vissa uppsättningar och framför allt i musikalen My fair Lady, återvänder Eliza till Higgins - som dock just inte har lärt sig någonting, utom att han är förälskad och åtrår henne, utan utslungar den ofta citerade repliken "Var fan är mina tofflor?!".
Eliza är fortfarande hans underlydande...