En klassisk romcom

Cameron Diaz och Ashton Kutcher - två skådespelare som delar den tvivelaktiga äran i att om och om igen få spela korkade charmtroll på film. Diaz har specialiserat sig på falsksjungande partyflickor, Kutcher på ölhävande mansbarn med practical jokes som största intresse.

Nu gör de sin första film tillsammans, och på ytan är det mer av samma vara. Cameron Diaz spelar börsmäklaren Joy som åker till Las Vegas för att komma över en bruten förlovning. Där möter hon den arbetslöse drummeln Jack (Kutcher), de festar loss tillsammans och vaknat nästa morgon med ring på fingret. Det är uppenbart att äktenskapet är ett misstag men när en av dem vinner storvinsten på en enarmad bandit blir de plötsligt väldigt måna om att få den färska union att fungera.

Det är en fånig grundpremiss, men What happens in Vegas är inte ännu en i raden av urvattnade romantiska komedier - till att börja med är den faktiskt riktigt rolig. Jag skrattar högt åt det omaka parets försök att leva tillsammans samtidigt som de försöker roffa åt sig varandras pengar. Det är cyniskt på ett sätt som känns både modernt och mänskligt.

Dialogen mellan den stiffa Joy och den barnslige Jack (oväntat lyhört spelat av Diaz och Kutcher) är så frätande giftig att det blir som att iaktta ett knytnävsslagsmål. Med snygg musik, rapp klippning och en nästan burlesk ton har regissören Tom Vaughan skapat en klassisk romcom - fast på tillväxthormon.

Att sedan slutet erbjuder äkta romantik för karaktärer vi lärt oss att - hur det nu går till- tycka om, gör inte filmen sämre. Jag lämnar biografen med en skön klump i halsen och håller med den manliga kollegan som suckar "Åh, vad härligt det vore att bli riktigt förälskad igen".
"Det är inte homosexuella som hotar äktenskapet, utan sådana som ni", säger domaren som ska reda ut Jack och Joys ekonomiska tvist. Jag menar att det är sådana storartade strulpellar som kan ta den romantiska komedin in i 2000-talet.

En klassisk romcom

Det finns hopp för den romantiska komedin. I What happens in Vegas blandas modern cynism med gammaldags romantik, och glittrig stjärnglans med begåvat skådespeleri. Resultatet blir stora skratt och en skön klump i halsen, skriver Karin Svensson.