I sin klassiska essä Sjukdom som metafor skriver Susan Sontag att alla människor har ett dubbelt medborgarskap, ”ett i de friskas kungarike och ett i de sjukas”. Hur mycket man än förnekar sin hemhörighet i det där obehagliga kungariket kommer man ändå till slut, förr eller senare, att tvingas bekänna sitt medborgarskap i de sjukas land.
I Katarina Bernhardssons nyutgivna avhandling Litterära besvär, om sjukdomsskildringar i modern svensk prosa, blir det uppenbart att gränsen mellan Sontags två kungariken kanske aldrig varit så skarp som nu. Bernhardsson skisserar en samtid fixerad vid det friska, rädd för det sjuka. Att vara frisk anses vara det normala. En underlig och i grunden verklighetsfrånvänd tanke. Egentligen är det svårt att föreställa sig något så normalt, något så naturligt, som att bli sjuk. Men i litteraturen flyter medvetandets bottenslam alltid upp till ytan, det vi förnekar gör sig ständigt påmint.
Freud skulle tala om ”det bortträngdas återkomst”. För samtidigt som sjukdomen blivit alltmer tabubelagd har sjukdomsskildringar bara blivit vanligare i litteraturen. Bernhardsson ser den här utvecklingen som en reaktion mot en medicinsk vetenskap som tidigare sett patienten endast som ett objekt och där den sjukes egna upplevelser varit ovidkommande. I den litterära sjukdomsskildringen återerövras patienten som subjekt och den egna upplevelsen av sjukdomen blir en minst lika betydande sanning som den medicinska. Detta blir kanske tydligast i patografin, en självbiografisk genre där författaren utifrån egna upplevelser skildrar ett sjukdomsförlopp. Tänk bara på framgångarna med Ulla-Carin Lindquists Ro utan åror eller Ann Heberleins Jag vill inte dö jag vill bara inte leva.
Ett av de intressantaste teman Bernhardsson finner i de böcker hon studerar är sjukdomen skildrad som exil, som en ofrivillig och påtvingad vistelse i ett okänt och främmande land, där Sontags bild av de två kungarikena återigen blir aktuell. Här märks hur dåligt rustad samtidens människa är för denna resa, hur onaturlig denna i själva verket helt naturliga färd in i det andra kungariket faktiskt kan te sig. Som den dödssjuka berättaren i Maria Fagerbergs Svart dam utbrister: ”Ingen har någonsin förberett mig på att jag en dag verkligen måste lämna allting.” Det är en precis formulering av ett stort samtida problem; att det i så stor utsträckning saknas ett meningsfullt språk för sjukdom och död.
Bernhardsson för ett intressant resonemang om hur detta delvis beror på det tomrum sekulariseringen lämnat efter sig, men att detta tomrum alltmer börjar fyllas av de berättelser litteraturen och konsten har att erbjuda. Och där har den litterära sjukdomsskildringen kanske sin viktigaste funktion att fylla. Den kan ge oss ett språk för det som annars är så svårt att tala om, erbjuda en karta och en kompass över det land vi alla en dag oundvikligen kommer att behöva besöka.