– Vem är du?
– Jag är Döden.
– Kommer du för att hämta mig?
– Jag har redan länge gått vid din sida.
– Det vet jag.
– Är du beredd?
– Min kropp är beredd, inte jag själv. [...] Vänta ett ögonblick!
– Så säger ni alla. Men jag lämnar inga uppskov.
– Du spelar ju schack, inte sant?
– Hur vet du det?
– Åh, jag har sett det på målningar och hört det i visorna.
– Ja, jag är verkligen en ganska skicklig schackspelare.
Scenen där riddaren Antonius Block (Max von Sydow) spelar schack mot Döden (Bengt Ekerot) har i kulturen blivit synonym med det ljusas kamp mot mörkret. Men Ingmar Bergmans film ”Det sjunde inseglet” (1957) är långt ifrån den enda film där den intellektuella brottningsmatchen i ett parti schack sätter allt på spel. Och det är heller inte första gången där våra komplicerade känslor kring livet och döden symboliseras med spelet.
Hela Uppsala stift är fyllt av kyrkor där den svensk-tyske kyrkomålaren Albertus Pictor (född omkring 1440-45, död 1509) satt sin dekor. Men det är i Täby kyrka som målningen av en man som spelar mot döden finns. Under medeltiden användes inte sällan motivet för att mana till reflektion över hur handlingar kan påverka livet efter detta. Under motivet i Täby står en bleknad textremsa där texten ”Jak spelar tik matt” (”Jag spelar dig matt”) ska ha stått.
Det vi i dag kallar schack gick först under namnet chaturanga och spreds från 600-talets Indien, till Persien och sedan med de arabiska erövrarna till Europa. Där stötte vikingarna på spelet och förde det med sig till Norden. Genom arkeologiska fynd, så som den schackbonde från 1100-talet man funnit på Öland, har vi fått bevis för att brädspelet varit del av vår tillvaro under många hundra år.
Carl Fredrik Johansson är både ordförande för Sveriges Schackförbund och för klubben i Uppsala. När han får frågan om varför det är viktigt för schack som sport att göra avtryck i kulturen svarar han:
– Schack är så viktigt att det syns i kulturen. Det är världens äldsta spel som fortfarande är aktuellt och som spelas av många miljoner människor på alla kontinenter. Att schack inte skulle förekomma mycket i kulturen vore jättekonstigt.
Spelets utformning där svart står mot vitt och motståndaren ska komma åt kungen är tacksam symbolik för konsten, menar han. Liknelsen mellan schack och livet självt går att härleda till de oändliga dragmöjligheter ett parti består av: det finns 20 olika sätt för vit att inleda på och redan då båda spelare gjort tre drag var är antalet möjliga ställningar fler än nio miljoner.
Schackets essens, där en spelare ska besegra en annan genom strategi och list, är som bäddad för David och Goliat-kamper där underdogens seger möjliggörs. Det missförstådda geniet, underbarnet, mästerhjärnan som under dramatik och spänning besegrar sina högre rankade motståndare – nej, det är inte svårt att se hur en skicklig schackspelare blir en tacksam Hollywoodkaraktär. Så är fallet för den amerikanske spelaren Bobby Fischer (1943-2008).
Fischer lärde sig spela schack redan som sexåring och när han var 14 år vann han de amerikanska mästerskapen. I september 1972, mitt under Kalla kriget, befann sig så amerikanen i Reykjavik för att göra upp om världsmästartiteln med den sovjetiske storspelaren Boris Spasskij. På grund av de politiska omständigheterna fick matchen enorm uppmärksamhet och en vinst skulle betyda mer än någonsin för de båda nationerna. Efter en rad krav från Fichers sida – bland annat att alla kameror skulle plockas bort – spelades de sista partierna i ett slutet rum och världsmästartiteln gick till slut till USA.
Bobby Fischers excentriska karaktär har bidragit till intresset för honom. I den senaste storfilmen om schack, ”Pawn Sacrifice” som gick upp i Sverige förra året, spelar Tobey Maguire den dåvarande världsmästaren. Ulrika Hjalmarson Neideman är journalist och programledare på Sveriges Radio. 2011 gjorde hon P1-dokumentären ”Bondeoffret” som handlar om Fischer och hans isländske livvakt Sami Pålsson. Presentationen av dokumentären skulle lika gärna kunna höra hemma på omslaget till en deckare: ”Det är en berättelse om det missförstådda geniet som gjorde sig ovän med en hel värld, som gång på gång hamnade mitt i världspolitikens hetta.”
– Det har gjorts en hel del filmer om honom men mindre dokumentärt. Man kan säga att han var en otämjbar person och det var också delvis därför han blev så känd. Sedan var han snygg och snackig, inte alls som spelarna i dåvarande Sovjet som dominerade då. Schack är en väldigt inåtvänd sport, det kan man inte komma ifrån. Men Fischer var en av dem som gick emot det, säger Ulrika Hjalmarson Neideman.
Även hon menar att det är svårt att värja sig från symboliken när man talar om schack. Namnet på dokumentären är ett exempel och avser Bobby Fischer som kungen och hans trogne livvakt som bonden.
Ytterligare ett exempel finns i den paranoia som schackmästaren utvecklade och som bidrog till att han dog av en njursjukdom som kunnat behandlas av läkare.
– Han litade inte på någon, speciellt inte på läkare, och hade inte behövt dö men gjorde det ändå. Då var han 64 år gammal – det är så många rutor det finns på ett schackbräde. Så visst finns det mycket symbolik både i schack och i Bobby Fischers liv, säger Ulrika Hjalmarson Neideman.
Källa: Nationalencyklopedin, Sveriges Schackförbund.