En "Kallocain" för 00-talet

Mitt i ingenstans ligger den: forskarstaden där den unga ambitiösa Karin Ryd fått anställning som blodforskare. Ute i skogen har ett jättelikt byggnadskomplex vuxit upp, där tusentals människor nu arbetar och lever, hela tiden bevakade av säkerhetsvakter - och varandra. Angiveriet är inbyggt i väggarna, något som blir skrämmande påtagligt när det börjar ryktas om att en mystisk feber sprider sig i staden.
Känns ramhandlingen igen? Många tänker förmodligen omedelbart på Karin Boyes "Kallocain" och det är precis vad Jerker Virdborg vill.

- Grundfrågan för mig var "om man skulle skriva 'Kallocain' i dag, hur skulle den se ut? Jag stal halva titeln från den och huvudpersonen heter Karin, det finns många fler sådana vinkar om man gräver i texten, säger Jerker Virdborg.
Lite grann är det som att be om problem, konstaterar han. En bok lanserad som en "Kallocain för 00-talet" lär granskas med kritiska blickar av både läsare och kritiker. Men vissa likheter till trots gör Jerker Virdborg berättelsen om det klaustrofobiska övervakningssamhället helt till sin egen. Och där Karin Boyes kritik till stor del riktade in sig på totalitära samhällssystem av Sovjetunionens slag rör sig "Kall feber" i andra riktningar.

- Även om det fortfarande finns totalitära stater i världen så kan vi inte riktigt läsa "Kallocain" i skenet av vad de håller på med i dag. Men när det gäller människans inre är bokens giltighet tidlös.
Trots att han själv beskriver sitt författarskap som att han skrivit utifrån platser som ska utforskas, är det ändå i människans inre han liksom Boye rört sig i sina böcker. Med ett avskalat språk skapar han klaustrofobiska världar där tillit, medmänsklighet och ömhet är bristvaror. Få kan som Jerker Virdborg osäkra en vardaglig dialog och göra den till något olycksbådande, nästan hotfullt.

Fast just nu verkar han nästan ha tröttnat på sin egen stil. Det är så lätt att fastna i sina egna strategier, att bara göra det man vet att man behärskar väl, säger han med viss vånda. Han talar om att utmana sig själv, att röra sig bort från det hårt kontrollerade, att inte skriva en "normaltjock" bok nästa gång, och kanske till och med våga vara rolig.
- Om vi ska vara snälla har jag aldrig varit särskilt rolig i mina böcker, utom möjligen i novellerna, de är lite absurda på sina ställen. Nej, någon humoristisk typ har jag aldrig varit - och jag är inte ens säker på att det är rätt utmaning för mig.
Begränsningar kan vara ett sätt att utmana sig själv.

Tillsammans med sex andra författare lyckades Jerker Virdborg i augusti reta upp delar av det litterära etablissemanget med ett hårdkokt manifest där tio "budord" talade om hur och var skåpet skulle stå. Inga deckare - inte ens under pseudonym, inga texter publicerade i en konstig skokartong, inga romaner som parasiterar på kända människors liv, inget ordvitsande, inget sensationsmakeri. Visserligen nämndes inga namn i manifestet, men det var lätt att urskilja att några av rallarsvingarna riktades mot kollegor som Alexander och Alexandra Ahndoril, Lotta Lotass och Maja Lundgren.

- Visst hade man kunnat skriva ett manifest utan att rikta udden mot andra författares texter, men då hade vi fått höra Sveriges största gäspning eka mellan husen utanför. Vi räknade naturligtvis med bråk, vi ville höra motståndarnas argument därför att vi visste att det skulle gynna oss.
Inte avundsjuka
Och bråk blev det. Jerker Virdborg konstaterar nöjt att debatten kring manifestet och det motmanifest som 31 andra författare publicerade nått långt utanför landets gränser och bland annat diskuterats i BBC.

Han tycker att de flesta nu har förstått vad manifestet egentligen handlade om, att det främst var ett försvar för berättelsens plats i litteraturen.
- Det lättaste sättet att avfärda oss är att säga att vi bara är avundsjuka. Men då missar man hela poängen. Vi vill dels göra upp med romantiseringen av modernismen och dels föra ut det goda berättandet till många läsare - som en motvikt till all kriminallitteratur.

En "Kallocain" för 00-talet

I sin roman "Kall feber" beskriver Jerker Virdborg en isolerad forskarstad präglad av konkurrens och paranoia. Likheterna med Karin Boyes framtidsklassiker "Kallocain" är inte tillfälliga.