"Jag har inte längre tid att göra det jag inte vill, säger huvudpersonen Jep Gambardella. Han har just fyllt 65 och insett att livet inte är oändligt. Som ett slags avsked från det liv han känt inleder han något av en odyssé genom ett mycket skönt skildrat Rom till de platser och människor som har betytt något för honom. Och nu inser han att det inte finns någon anledning att linda in de beska sanningarna, varken de om honom själv eller andra.
Han har haft ett liv i efterdyningarna av den enda roman han skrivit och som blev en stor succé. Men sedan dess har han väntat på den stora inspiration och tagit för sig av de fördelar berömmelsen ger, som kulturjournalist, av kvinnor, av stora middagar, av, ja, allt möjligt som nu bara känns tomt.
Paolo Sorrentino gjorde en mycket speciell personskildring med filmen ”This must be the place” med en storspelande Sean Penn i rollen som den avdankade rockstjärna Cheyenne. Denne och Jep saknar alla yttre likheter men sättet att leta efter sig själv har en hel del likheter. Båda lever på avkastningen av något för länge sedan och båda har mycket at tupptäcka om sig själva.
Det finns inte så små likheter med italiensk mästerregissören Federico Fellinis sätt att göra film, inte minst förstås kommer man att tänka på ”La Dolce vita” då fonden är Rom. Men också ”Roma”, ”Amarcord” och lite kanske ”Casanova”. Fast här är det mesta av fantasterierna nedtonade, förutom i några scener där Paolo Sorrentino klär av modern samtidskonst, performance och teater. Religiöst hyckleri får rejäla slängar och tillhör filmens roligaste sekvenser. Jep möter många ansikten från det förflutna. Vissa har gett upp och blivit cyniska, andra klamrar sig fast vid illusioner eller upplevda oförrätter.
”Framtiden är underbar” säger Jep efter att han börjat hitta nya ingångar på tillvaron. Från en mer backanalisk tillvaro och sökandet efter den stora skönheten är det de små detaljerna som är livet egentligen. Han lär sig uppskatta de korta magiska ögonblicken, stunderna av verklig ömhet.
Berättelsen kan i mycket liknas vid en växa-upp-historia, bara i mycket mogen ålder. Sorrentino tar dock inte den enklaste vägen utan överraskar på många ställen i denna ljuvliga film, fylld med just de magiska ögonblicken, perfekt utförd i både vidunderligt skönt foto, utsökt musik, smart dialog och underfundig humor. Inte minst är Toni Servillo en underbar skådespelare.
Ingen tveksamhet i varför filmen fick en Oscar för Bästa utländska film.