En intressant upplevelse

Redan på skiva, det vill säga debutsoloalbumet Love and youth, har Jenny Wilsons musik en sorts visuell kvalitet som inte finns hos första bästa popband. Och det förstärktes när hon och hennes band styrde turnébussen till Uppsala och stod på Katalins scen. Det här är ingen bruksmusik att sluta ögonen och sugas med i, utan musik att se och lyssna på, uppmärksamt och ibland med en liten distans. Det är ett nog så kul sätt att göra livemusik på som att jaga "det stora svänget" eller mäta sin framgång i strålkastarsvett, ska tilläggas. Men spelningen börjar oroväckande med att Jennys röst försvinner bland instrumenten. Oron varar dock inte så hemskt länge. Hon spelar Love ain't just a four letter word och saken är fixad, hennes röst skär igenom på det där speciella sättet som man vill att den ska. Och mitt bland vassa kanter och gällt men exakt körande av Lina Sellby och syrran Sara Wilson förvandlas Wilsons musik till stenhårt stiliserad disko, vilket når sin kulmen i underbart sjungna Summer time - the roughest time. Ett välplacerat handklapp (och välplanterat, man ser det anlända på håll), ett och annat ensamt danssteg åt vänster och sedan tillbaka igen och plötsligt står man där och tänker på Donna Summer. Det är märkligt — och förstås en del av det som gör Jenny Wilson fascinerande. Inget är riktigt vad det ser ut som. Under en bra stund är det faktiskt discon som återuppstår, som i Robyns elektrofunk men okonventionellare och med mindre mjukhet.Det blir en relativt kort spelning, Jenny Wilson och hennes band har inte så jättemånga låtar med sig, trots att de till exempel presenterar en ganska ny livelåt, poppiga A brief story. Det finns också ställen där detaljerna inte riktigt räcker till och förtrollningen försvinner. Men att låta sig förvirras av Jenny Wilson är en välkommen upplevelse.