När internet blev tillgängligt för allmänheten vid nittiotalets mitt vaknade en yvig men bitvis spännande debatt om mediernas framtid. Ett stort antal förståsigpåare var snara att profetera om tidningars och böcker snabba sotdöd. Men det fanns också intressantare spår. Ett av dem handlade om den så kallade ”tell me more”-journalistiken. Via tidningens webbsajt skulle journalister kunna lägga ut sitt bakgrundsmaterial, länka till källor, publicera längre versioner av artiklar och gå i dialog med läsarna.
Hur det blev? Sådär, som så ofta. Webbens förstärkning av demokratin är, som de flesta av oss hoppades då för femton år sedan, självklar men inte entydig. De sociala mediernas roll i till exempel det som kallas ”den arabiska våren” är tydlig. Samtidigt har olika diktaturer blivit allt bättre på att kontrollera samma digitala medier. Just nu pågår en ideologisk kamp om tekniken som avgör mycket av framtidens politiska landskap.
En mindre tydlig men lika ideologisk kamp pågår också i de etablerade mediernas kommentarfält. Det finns sidor av den digitala kulturen som gör att också annars balanserade människor vädrar sina aggressioner vid tangentbordet på ett sätt det aldrig skulle falla dem in att göra ansikte mot ansikte, vilket är en anledning till att kommentarfälten har kallats för ”pissrännan”. Men som jag beskrev i en kommentar här i UNT (5/6) är det ingen tvekan om att olika mindre extremgrupper slipat sin digitala teknik för att synas, höras och verka vara en tusenhövdad skara. Man byter namn och flockas som asfåglar så fort det vankas debatt om invandring eller Förintelsen. Ett annat grepp man utnyttjar är att genast trycka på ”anmäla”-knappen vid de inlägg som andas antirasism. Man vet att anmälda inlägg hamnar i kylskåpet tills någon redaktör haft tid att titta på dem. Vilket kan dröja dagar. Själva skriker man sedan om censur om tidningen raderar den egna sidans mest hatiska inlägg. (Men ingen tidning är skyldig att publicera vad som helst av vem som helst.)
Det allvarliga är inte i första hand att extremister kan göra sig hörda - sådant brukar ofta snarast ta udden av olika konspirationsteorier. Det allvarliga är att de genom sin debatteknik lyckas snedvrida eller i värsta fall tysta det seriösa samtalet. Som i sin tur är viktigt för att den digitala offentligheten ska kunna fördjupa också den svenska demokratin.
Jag tror att det svenska massmedium – radio, tv, tidning – som tar på sig uppgiften att bygga upp och fördjupa dialogfunktionen med läsarna på ett seriöst och journalistiskt kompetent sätt har en enorm möjlighet att utmärka sig. Flera pekar på brittiska the Guardians ”Comment is free”-sida, där man medvetet låter sina etablerade skribenter gå i dialog med läsarna och på ett professionellt sätt modererar debatten. Den sortens fördjupade åsiktsjournalistik kostar pengar och resurser. Samtidigt vet vi att just den påkostade journalistik som rör sig bortom det billiga tyckandet är en alltmer efterfrågad bristvara. Den som kommer dit först vinner.
Skulle man kunna föreslå devisen ”inga rasister i våra pisssrännor?”