Humorklubben Oslipat har skämt bort Uppsalapubliken med skämt i drygt ett år. Tisdagskvällens komikerafton på Katalin var tveklöst den mest oslipade hittills.
Först ut var Marja Nyberg, illustratör och P3-profil med en uppåtgående komikerkarriär. Hon växlade mellan spelad osäkerhet och äkta osäkerhet i ett uppträdande som till betydande delar kretsade kring det kvinnliga könsorganets funktion och apparition.
Det var en fyndig, rå, spretig och smart samling skämt som dock hade behövt sammanfogas bättre för ett finare flyt. Det var yxigt, ojämnt och… just det: oslipat.
Väletablerade Björn Gustafsson stod näst på tur och han bjöd på motsatsen, nämligen en mycket välrepeterad, kontrollerad och intrimmad uppvisning i skådespeleri och humor.
För oss som har sett honom i andra föreställningar på sistone var berättelserna bekanta, till exempel den härligt smarta idén att berätta en könlös ”hen-historia” och ändå hela tiden indirekt avslöja könen på huvudpersonerna. Eller den sanslösa storyn om hur Måns Zelmerlöw fastnade med ena pungkulan i bastun hos Per Morberg.
Med hjälp av tajming och kroppsspråk lyckades han få skratten att bölja fram och tillbaka på Katalin och aldrig riktigt ebba ut.
Efter en paus gjorde han sedan entré, den mest fascinerande komiker som någonsin har stått på en Uppsalascen: Judah Friedlander, en långhårig, kepsprydd slacker som skryter och skrävlar på bräkig, släpig amerikansk engelska. Under den dumdryga ytan döljer det sig dock en reptilsnabb, intelligent och vasstungad häcklare som kan briljera i evigheter.
Större delen av hans generösa framträdande gick ut på att han svarade på publikens frågor, om allt från bostadssegregation till religion. Utan att tveka det minsta gav han sedan snabbt svar på tal, halsbrytande fyndigt och med tydliga komiska poänger som han drämde till med helt spontant, liksom på volley.
Till slut kändes det nästan som att bli underhållen av en robot med en minnesbank av tusentals skämt, ett för varje fråga.
Han svarade dessutom lakoniskt, pricksäkert med ett orubbligt stenansikte och ett pompöst självförtroende.
En gång, berättade Judah Friedlander, hade han utsetts till världens mest ödmjuka människa och fått en ödmjukhetspokal som var tre meter hög, diamantbeströdd, guldpatinerad och med en skulptur högst upp som föreställde Judah Friedlander själv medan han fick oralsex av ett hundra kvinnor samtidigt.
Ur hans mun smattrade svåröversättbara kluriga oneliners som: “I met a one armed man in a second hand store. I told him he wouldn’t find what he was looking for.”
Judah Friedlander var makalös, kort och gott. Det enda problemet, om det nu kan kallas ett problem, var att han höll på för länge. Det kändes som att äta sin favoriträtt till frukost, lunch och middag.
Vi var många som lämnade Katalin trötta, mätta och alldeles lyckliga.