En historia att värmas av länge

Där lurar hemska barndomsminnen, men också spillrorna av en kyrkokör. Motvilligt, men efterhand alltmer engagerat tar sig dirigenten an kören. Det visar sig vara en gudagåva för bägge parter. Men inte riktigt alla i byn är nöjda med utvecklingen.Ur körens kollektiv stiger flera starka rollporträtt fram som Ingela Olssons åtstramade pastorsfru, Lennart Jähkels ensamma sporthandlare, Helen Sjöholms hustrumisshandlade småbarnsmamma och inte minst Frida Hallgrens ständigt förälskade och moderliga Icabiträde.Om man så vill kan man se filmen som en uppdaterad nytestamentlig berättelse där dirigenten är en slags Jesusgestalt och hans förälskelse, Icabiträdet skulle väl vara Maria Magdalena då. Tolkningen är möjlig ända intill slutscenernas Golgatavandring och kören/lärjungarnas missionerande bland världens folk. Det är kärlekens och försoningens evangelium som predikas med hjälp av musik och ett par av byns män får representera motståndet och skuldbeläggandet.Men det går också att släppa de bibliska tolkningarna helt och bara följa med i det känslobad filmen erbjuder. Det var länge sedan jag såg en film som kunde locka till både skratt och tårar så innerligt som denna gör. Det utmärkta skådespeleriet går hand i hand med en välskriven och trovärdig dialog, fylld med humor och med ömsinthet för människorna som skildras.Till filmens aningen negativa sidor hör att den är lite väl lång, intrigerna inom kören harvas kanske ett varv för mycket. Men den är likfullt en av de bästa svenska filmer som producerats på länge.Det är en makalös återkomst för Pollak som filmregissör. På ett sätt återvänder han till ett tema som han haft i tidigare filmer som Elvis Elvis och Barnens ö, nämligen det skadade och ensamma barnet. Men här har han tillfogat den vuxnes möjligheter att nå försoning. Det känns verkligen att han tagit ifrån djupet av sitt hjärta när han berättar historien. Och det är en historia att värmas av länge.