En helg i Elsie Johanssons tecken
I friläge. Ingen kan säga annat än att helgen som varit gått i Elsie Johanssons tecken. På fredagen kom hennes nya roman som bär titeln Sin ensamma kropp, hennes mest mångsida bok hittills, skriver Bo-Ingvar Kollberg.
Bo-Ingvar Kollberg.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Att döma av de översvallande recensioner som hittills kommit, flera är på väg, är de yrkesläsare som kallas kritiker inne på liknande tankespår. Just när sommaren står i begrepp att börja, ger Bonniers förlag ut en roman som säkert kommer att bli läsning för många sommarlediga månaderna som väntar. Utgivningsdagens lovord fick sin fortsättning på Biskops-Arnö i lördags, när det var dags för utdelningen för andra gången av Håbo kommuns Jan Fridegårdspris. Även om, som rektor Ingegerd Lusensky fick till det, Nordens folkhögskola tog emot i gråvädersskrud. Därför ägde prisceremonin den här gången rum i Gotiska salen med anor från tidigt 1300-tal. Tidigt anlända kunde passa på att ta del av utställningen i skolans bibliotek med böcker av författare som gått på någon av skrivarlinjerna. Det var ett imponerande antal, långbordet fullt. Nästan lika många som man kan hitta på en dagstidnings kulturredaktion när säsongen pågår som intensivast. Anledningen till utställningen är att Biskops-Arnö i år fyller 50.
Kommunalrådet Nina Lagh var kommunens representant och kunde stolt meddela att tillväxten i kommunen de senaste åren varit 314 procent. Det hedrar dem som bestämmer, att man under sådana villkor, i fartvinden, inte glömmer bort vårt kulturarv. Ett synbart bevis för förtroendet för detta är just Fridegårdpriset. När det så var dags för ordföranden i Kultur- och fritidsnämnden Lennart Carlsson att överlämna de 100 000 kronor som priset utgör, strålade Elsie Johansson som bara hon själv kan och är mäktig. Kultur- och fritidschef Camilla Thorn Wollnert fyllde på med en skulptur av Rune Rydelius. Och som om inte det var nog grep Fridegårdssällskapets ordförande Mats O Karlsson tillfället att utse Elsie Johansson till hedersmedlem. En ynnest som också Marit Paulsen fick, förra gången det begav sig.
Elsie Johansson tackade med att berätta om några egna möten med en av 1900-talets stora svenska arbetarförfattare, den Jan Fridegård som givit upphov till utmärkelsen. Flera av dem hade haft postkontoret vid Geijersgatan som scen, där årets pristagare tjänstgjorde under många år. Och karaktäristiken av den på Bredmansgatan bosatte diktaren som ett "vandrande, grått, tungt, stabilt, vackert block av urberget" stämmer ganska väl. Åtminstone hos oss som ofta såg honom på Uppsalas gator. Men jag fick aldrig sagt till honom, framhöll Elsie Johansson med lite sorg i rösten, att han hade skrivit också om mitt rotsystem i livet. Det skulle dock ändra sig, så småningom, på en uppländsk grusväg, då Elsie Johansson kände Jan Fridegårds närvaro vid axeln och formuleringarna lossnade till den dikt som hon just var sysselsatt med.
För dagens laudatio till Elsie Johansson, alltså lovtal, svarade Biskops-Arnös förre rektor Birgitta Östlund. Lite ovanligt i sådana här sammanhang var den polemiska kurs talaren redan från början anlade mot alla dem som förespråkar reducerande läsarter när det gäller Elsie Johanssons författarskap. Annars får man nog säga att det Birgitta Östlund inte fick in i sitt tal inte är värt att veta. Så många spår, så olika infallsvinklar, så mycket temperament, färg, kryddor och beska! Men Elsie Johansson stod rycken. Det gör nog också alla som befinner sig i den lyckliga omständigheten att ännu inte ha läst hennes nya roman. Och kultursidans recension kommer endera dagen. Var så säkra!