En hejdlös sagotripp

Det var ju ingen tillfällighet att böckerna Alice i Underlandet och Alice i Spegellandet blev favoriter för den generation som till en början trodde att det var ofarligt att experimentera med droger. Hela berättelsen är i många stycket som en LSD-fantasi i all sin färgprakt och heltokiga figurer.
Men självklart räcker det med en god portion av gränslös fantasi också. Lewis Carroll hade det och det blev fantastiska sagor om hur hon en dag trillar ned i ett kaninhål och får uppleva helt makalösa saker. Inte minst hade Carroll ett sätt att leka med språket som står sig genom seklen. Likaså präglas hans karaktärer av en lite torr brittisk humor när den är som bäst.

Egentligen hade det inte behövts så mycket mer än att filma detta med modern teknologi. Men fantasten Tim Burton kunde förstås inte nöja sig med det. Han tar sagorna ett par steg till och vrider om det efter eget huvud. Som vi vet sedan tidigare filmer har han ett övermått av fantasi och här utnyttjas detta till fullo. Problemet är att det blir en aning för mycket av det goda, en viss övermättnad infinner sig vartefter.

Här handlar det om Alice tretton år senare, fint spelad av Mia Wasikovska. Hon har mer eller mindre lagt sina barndomsupplevelser bakom sig. Nu ska hon på en stor fest på slottet där det blivit bestämt att hon måste förlova sig. Hon flyr och jagar i stället en kanin som försvinner ned i ett stort hål i marken...

Det är ett smart drag av Tim Burton att placera historien några år framåt i tiden. På det viset lyckas han få med hela den fantasifulla världen som Alice kommer till - med alla de odödliga figurerna - samtidigt som det blir en film om att mogna och hitta sig själv. Alice lyckas vartefter integrera sina drömmar med sitt jag och blir starkare. Allt oftare säger hon till sig själv och de andra: "detta är min dröm, det är jag som bestämmer när jag ska vakna".

Även om vi sett det i ett antal filmer förundras jag fortfarande över vad som går att göra med filmtekniken. Speciellt gäller det hur man kan förändra skådespelares utseende. Johnny Depp känns igen direkt, men han ser helt otrolig ut som Den galne hattmakaren. Det gäller också Helena Bonham-Carter som den illvilliga Röda Drottningen.

Visst är det roligt med 3D, men samtidigt tröttar det mer än att se vanlig film. Låt vara att det är biografernas senaste vapen i kampen om besökarna men det är aningen överskattat. Och här är det ändå som bäst. Alice är en kvinna i vardande som inte behöver hjälp av tekniken på det viset. Inte Tim Burton heller egentligen, hans resa i Undervärlden är en som inte liknar något annat ändå.

En hejdlös sagotripp

När Tim Burton sätter tänderna, och mer därtill, i Lewis Carrolls klassiker om Alice blir resultatet ett visuellt fyrverkeri. Björn G Stenberg njuter bitvis av ett hejdlöst spektakel.