En hejare på att hålla låda

Intervjun med Lasse Eriksson publicerades i UNT:s lördagsbilaga 8 maj 2004.

Lasse Eriksson - Blir det för virrigt? frågar Lasse Eriksson plötsligt. - Nej, det blir jättebra, ljuger jag.
Det finns djur som inte finns. De tar sig in i själen och i rulltrapporna. Och Lasse Eriksson är en hyena.
Lunchrestaurangen Kungsgrillen i Uppsala har funnits sedan 40-talet men själva namnet tillkom på 60-talet. Mycket vittnar om anorna från åren direkt efter kriget. Menyn till exempel.
- Den indiska köttgrytan är original från 1947, den betraktades som exotisk då. Nu är det en ganska alldaglig köttgryta, säger Lasse Eriksson.

Kokt kallt ägg med majonnäs, rivna morötter och strimlad skinka är också ett original från tiden då salladslunch började bli populärt. Det är numera en klassiker på Kungsgrillen. Jag tar två kalla ägg, Lasse Eriksson tar ärtsoppan, som är så tjock att den går att skära med kniv.

Säger det någonting om Lasse Eriksson, att han är stamgäst på denna kvarleva från 40-talet? Jag sneglar på de andra borden. Här finns idel medelålders män med begynnande flint, en del medelålders kvinnor också. Fyra storrutiga skjortor och tre ljusa kostymer, tysta män som läser tidningen, män med jackan på som helt koncentrerar sig på maten och pratsamma män som diskuterar döda författare. Senapen vandrar mellan borden.
- Det här är mitt naturliga habitat. Här träffas vi, bekanta från olika delar av landet och olika delar av samhället, och pratar om allt och inget. Vi är ett märkligt gäng fullständigt prestigelösa herrar i olika åldrar. Det här är en oas för oss, säger Lasse Eriksson.

Han är kanske mest känd från SVT:s Snacka om nyheter och radioprogrammet Telespånarna. Han är Sveriges första ståuppkomiker och han är jämställdhetskämpe - för tre år sedan utsågs han till jämställdhetsambassadör i Uppsala av dåvarande landshövdingen Ann-Katrin Haglund. De senaste åren har han inlett en ny karriär, som författare. Just nu är han fullt sysselsatt med den sista delen i trilogin om några obemärkta kvinnliga pionjärer under 1800- och 1900-talet.

Mellan dokumentärromanerna spottar Lasse Eriksson ur sig kåseriböcker i rask takt. Jag har kokat tvåhundratusen potatisar, men kan inte erinra mig en enda av dessa blev en storsäljare 2002. För en vecka sedan kom Lasse Eriksson ut med en ny bok, Djur - inom och utom oss.
- Jag ville skriva om djur, för jag är intresserad av djur. De finns överallt runt omkring oss och inom oss. Och det finns djur som inte finns, de tar sig in i själen, och det finns sådana som man kan höra när man går ensam i tunnelbanan sent om kvällarna och rulltrappan häver ur sig ett rosslande läte. Jag undrar om det inte är så att det inte alls är mekaniskt gnissel, utan egentligen nya djurarter som smider planer i hissar och trapphus. En dag kommer de kanske att krypa fram ur skrymslena och ta över världen.
- Våra instinkter sägs ju vara djuriska, och de som låter sig styras av sina instinkter blir till djur. Det här är lite kul, för på 1800-talet ansåg man att det var kvinnorna som stod instinkterna närmast, och som kunde förvandlas till djur. Kvinnorna kontrollerades av sina lustar och var oberäkneliga. Men på 1970-talet var det männens tur; vissa feminister påstod att männen styrdes av testosteronet och inte kunde styra sin lusta, de var mer som djur än som människor.
- Det där med instinkter är förresten spännande. En av mina favoritpsykologer är Nietzsche. Han ansåg att man skulle bli ett med sina instinkter, och det lyckades han ju verkligen med. Han förlorade alla koncepter och satt i ett fönster och lekte med tre plånböcker i åtta månader hemma hos mamma. Fullständigt förryckt.

Lasse Eriksson gillar att prata.
Ett samtal med honom böljar som en storm från det ena till det andra, från det lilla till det stora och tillbaka till det lilla. Men han tycker också om att vara tyst.
- Jag är binär. Jag vill ha stora ytor av tystnad. Tystnaden är kittet som håller ihop allt. Det är tektoniska plattor av tystnad mellan kontinenter av prat. När jag forskar om mina gamla döingar så sitter jag hela dagarna i arkiv och håller käft. Det är oerhört upplyftande. Arkiv är som stora batterier, som flödar och ger energi, och sen går man ner till Kungsgrillen och pratar av sig. Det är fantastiskt skönt

Cykelhandlaren från hörnet intill kommer in och lägger ett par nycklar på bordet.
- Däcket var helt sprucket, så jag bytte ut det. Cykeln står längst bort i cykelstället.
Lasse Eriksson stoppar nycklarna i fickan, tackar och säger att han återkommer med betalningen senare i veckan. Handlaren går ut igen.
- Jag skulle vilja bli som Lars Gyllensten, säger Lasse Eriksson och kastar sig in i nästa ämne.
- Det är en jäkla rolig författare. Han lattjar väldigt mycket i sina böcker. Så vill jag också skriva, om allvarliga och roliga saker på en gång. Han är en gammal minimalist, och hanterar språket så förbannat bra. Birgitta Trotzig är också en favorit, och Thomas Tidholm.
- Jo, och de har hjälpt mig mer än de vet om. När det står helt stilla i knoppen under en föreläsning, alltså när det blir "svart", då dyker Birgitta Trotzig och Lars Gyllensten upp i skallen på mig. Jag låtsas att jag pratar med Birgitta i stället för publiken. Det brukar bli bra. Det är som att trycka på en resetknapp.
- Oj, det blir väl ingen styrsel på den här intervjun för dig. Blir det för virrigt? frågar Lasse Eriksson plötsligt.
- Nej, det blir jättebra, ljuger jag.
- Okej. Jag är fascinerad av språket. När jag pratade på Hinseberg för kvinnliga fångar skrattade alla på fel ställe, alltså innan skämtet kom. De hade redan förstått poängen innan jag var framme vid mål. Jag vet inte vad det berodde på. De var oerhört fokuserade, och lyckades på något sätt föregripa skämtet, så att säga. Kanske kan det bero på att många kom från komplicerade bakgrunder, där det gällde att för sin egen överlevnads skull förutse vad som skulle hända, och vad folk skulle säga. Någon borde forska på det där.
- Sedan måste man ju tänka om inför varje ny publik. När jag pratar inför Fonus kan jag inte använda likströmsskämt, för det har de ju hört en miljon gånger, och när man är på den allra mörkaste arbetsplatsen, en städmässa med bara en massa lågutbildade personer till exempel, då blir det svårt att skämta om politik och statistik. Då pratar jag nästan bara om morfar. Hm, vad var det du frågade om?

Jag har inte sagt något på tio minuter, och kan inte minnas att jag ställde någon fråga. Jag passar i stället på att fråga om vad han tycker om att bo i Uppsala.
- Jag gillar Uppsala, det här är en stad där det finns kunskap för kunskapens skull, och i min verksamhet är jag en uppsaliensare. Jag är ganska oblyg, vill jag veta något om rymden, då cyklar jag i väg till Astronomen och frågar. Men om somrarna, när adrenalinhalten går ner mot noll, då föredrar jag Norrbotten. Det är egentligen hemskt, efter ett par veckor står man bara och tittar på ett par pinnar. Och Stockholm gillar jag hur som helst inte. Stockholm är egentligen inte en stad alls, det bor bara en massa singlar där. Det är som ett stort atomärt moln, säger Lasse Eriksson.
Det är inte svårt att förstå varför Lasse Eriksson är populär som föredragshållare. Han verkar kunna hålla låda om vad som helst. De flesta svaren lockar också till skratt.
- De senaste åren har det blivit många föreläsningar om stresshantering, det ligger ju i tiden. Och materialet har ju räckt till en bok, den är faktiskt redan klar och ska komma ut i höst. Gode Gud ge mig tålamod och gör det fort, ska den heta. Men jag är positiv till stress, utan stress blir livet vansinnigt enahanda, det blir som mina somrar i Norrbotten.
Han har också en teori om stress. Utbrändheten har kulminerat i Sverige, och nu kommer det att bli 20 år av lugn och ro.
- Just det. Jag kallar den för Den stora befrielsemodellen. De stora samhällsomvälvningarna sker allt snabbare och med mindre tid mellan varje. Enligt mina beräkningar har Det stora lugnet brutit in, och det kommer att vara fram till 2023. Folk kommer att bli friskare och mindre stressade.

Det har gått en och en halv timme. Lasse Eriksson har ätit en knapp tredjedel av sin ärtsoppa, som nu har antagit en helt fast form. Han slevar snabbt i sig den och beställer in pannkakorna. Mobiltelefonen ringer, det är inte första gången under intervjun. Han svarar, jag reser mig upp och tackar för samtalet.
Ute på gatan känner jag mig lite yr. Försöker dra mig till minnes de viktigaste delarna av intervjun.
Det finns djur som inte finns. De tar sig in i själen och i rulltrapporna. Och Lasse Eriksson är en hyena. Någonting sådant.