Årets upplaga av den internationella kortfilmfestivalen, den 30:e i ordningen, har bjudit på en imponerande variationsrikedom. På Uppsalas mest klassiska biografer och teaterscener har årets program bland annat erbjudit svenska och utländska filmer, välgjorda dokumentärer, känslofyllda dramer, mångbottnade novellfilmer, experimentella animationer, burleska komedier och udda musikvideos.
Intresset från publiken har varit stort, med fullsatta salonger och engagerade diskussioner i pauserna mellan filmerna. Både Fyrisbiografen och Slottsbiografen bidrar i hög grad till festivalens känsla av tidlöshet. I de gammaldags inredda lokalerna vet man att filmer har visats i många generationer, och det märks påtagligt att det är eldsjälar som arbetar där. När man får uppleva film på detta vis är det lätt att undra varför någon över huvud taget vill gå till de supermoderna jättebiograferna.
Överlag har filmerna på årets festival hållit en hög lägstanivå, men det känns samtidigt som om lite för många förlitar sig på det tokroliga och lite absurda när de gör kortfilm. Kortfilmsformatet bygger på att en historia ska kunna berättas på väldigt begränsad tid, och humor är då ett ganska säkert kort att ta till. På egen hand skulle många av kortfilmerna på festivalen vara humoristiska fullträffar, men nu blev intrycket i stället att det ofta var samma typ av humor som återkom. Humor där det tokroliga och lite absurda dominerar, med buskisaktiga skämt och poänger lika billiga som övertydliga.
På minuskontot hamnar även en del smärre ljudproblem på Fyrisbiografen. Vid några tillfällen kom inte ljudet i gång samtidigt med bilderna, och filmerna fick startas om. En del av upplevelsen går bort när överraskningsmomentet försvinner och man vet vilka bilder som ska komma. Framför allt drabbade det filmen Fel håll som bara var en minut lång. Nu lyckades den beröra starkt ändå, men något av dess inneboende kraft mattades av.
Men detta är närmast småsinta anmärkningar i kanten. Den som har haft möjlighet att gå varje dag har fått många storartade filmupplevelser. En av de stora höjdpunkterna var en av festivalens längre filmer, den halvtimmeslånga dokumentären I en klang av tystnad. I den skildrades förra årets konstnärliga projekt i Jämtland och Härjedalen där ett sextiotal artister och konstnärer berättade om och tolkade tystnad olika sammanhang. Filmen höll förstås en lågmäld ton och med sina långsamma scener gav den sina tittare plats för egen reflexion och meditation, vilket förhöjde helhetsintrycket. Om en del filmer hade mått bra av att vara åtminstone några minuter längre hade I en klang av tystnad precis rätt anslag.
Kortfilmer är på många sätt biovärldens motsvarighet till lyrik. Många känner sig kallade, men det är en svår konst att bemästra och det är inte alla förunnat att lyckas beröra. Att så många filmer imponerade var därför en positiv överraskning och årets upplaga av kortfilmfestivalen har varit en härlig vecka för cineaster.