Prodinfo: Två herrars tjänare, Uppsala stadsteater, Stora scenen, Av: Klas Abrahamsson, fritt efter Carlo Goldoni, Regi: Dritëro Kasapi, Scenografi och kostym: Annika Nieminen Bromberg, I rollerna: Özz Nûjen, Mathias Olsson, Francisco Sobrado, Emelie Wallberg, Moa Silén m.fl.
Det är upplagt för storstilad comeback på Uppsala stadsteaters stora scen. Det var ju här Özz Nûjen gjorde en bejublad Puck i en djärv och anarkistisk uppdatering av ”En midsommarnattsdröm” för ett antal år sedan. Nu är Nûjen tillbaka i en roll som ger minst lika stora förutsättningar för improvisation och publikkontakt som senast: Truffaldino i Carlo Goldonis ”Två herrars tjänare”. En förväxlingsfars i commedia dell’arte-tradition, här i Klas Abrahamssons fria tolkning, där de tillspetsade figurerna och hysteriska situationerna är åtskilliga. Och precis som i ”En midsommarnattsdröm” är det även denna gång Dritëro Kasapi som står för regin. På pappret tycks alltså ännu en publiksuccé säkrad.
Men på teatern finns aldrig några garantier för att det som är vältänkt på pappret nödvändigtvis måste resultera i magi på scen. Den här gången har kalkylen inte givit magiskt resultat. Ett plus ett har så att säga bara blivit två, inte det där magiska tre. För några år sedan gjorde Peter Langdal en lyckad ”Två herrars tjänare” på Dramaten, med Morgan Alling som den ständigt hungrige harlekin-figuren Truffaldino (en roll Alling var född att spela). Där nådde man, när förvecklingarna var som värst, ett infernaliskt tempo och lyckades utvinna komiskt guld ur de fastlagda commedia-karaktärerna. På stadsteatern når man aldrig riktigt upp till varken det tempo eller de komiska höjder som krävs för att verkligen få föreställningen att lyfta. Det blir småroligt, men aldrig hysteriskt.
Med det inte sagt att det inte finns en hel del att ha roligt åt i denna föreställning. Özz Nûjens Truffaldino är omöjlig att inte tycka om. Nûjen har en pojkaktig charm som är svår att värja sig emot. Eli Ingvarsson tar hem de största komiska poängerna med sin härligt löjliga Silvio. Mathias Olsson är givetvis som gjord för den svettigt nervöse Pantalone. Emelie Wallbergs pubertala utlevelser som dottern Clarice är överspel på exakt rätt nivå. Här finns också några lyckade anakronismer. Francisco Sobrados och Moa Siléns återförening i en smäktande patetisk ”Love Hurts” är till exempel riktigt rolig.
Ändå övertygar inte helheten. Problem med rytm och tempo har skapat en något haltande föreställning. Full fart blir aldrig mer än halvfart. Och fars på halvfart blir det i längden svårt att se vitsen med.