Om du skulle välja ett enda spel som skulle få exemplifiera vad “indie” är på spelspråk så skulle nog Fez vara det bästa valet. Ett charmigt och själfullt projekt som hittat egna vinklar på gamla koncept, som blandar stilsäkerhet och tekniskt kunnande på ett sätt som tangerar genrens forne herre på täppan: Braid. I fem år har Phil Fish och hans kollegor stött och blött de stilsäkra voxlarna (en voxel är ungefär som en pixel, fast med volym) som utgör Fez. Under tiden har hajpen vuxit sig allt starkare. Spelet vann pris för “Excellence in Visual Arts” på Independent Games Festival 2008.
I mars i år vann det “Grand Prize”, kanske det finaste pris ett indiespel kan vinna, vid samma tillställning. Kritiska röster har höjts över hur ett icke utgivet spel kan vinna priser under flera olika år – men ingen har någonsin tvekat över att Fez faktiskt skulle vara värt att prisas. Förrän nu.
Bortse från allt det där bagaget som Fez lyckats dra på sig redan innan det släppts för nedladdning. Se på det med nya ögon. Fez är ett underbart litet spel. Det ser ut som inget annat du någonsin spelat. Det låter helt fantastiskt. Från ruta ett vaggar det in spelaren i ett slags tillbakalutad mysighet, med en atmosfär som vibrerar av lekfullhet samtidigt som det öppna upplägget låter dig ta dig an utmaningarna i den ordning du själv känner dig bekväm.
Grunden är enkel. Världen som den vita fez-beprydda figuren Gomez lever i är uppdelad i en rad olika platser. Varje plats innehåller ett visst antal gyllene kuber. För att komma åt alla platser måste du samla tillräcklig många kuber. För att rädda världen måste du hitta alla. För att hitta alla måste du bokstavligt talat vända och vrida på varje bana. Det är perspektivtrolleri på ett sätt som skulle göra M. C. Escher stolt. Spelaren rör sig i rummet lika mycket genom att springa runt som att byta perspektiv. Om något liknar det gamla Playstation Portable-titeln Crush, fast med stil och själ.
Det är på ett sätt lustigt att Polytrons största svårighet är att överleva sin egen hajp. Att det slutgiltiga verket ska motsvara de enormt högt satta förväntningarna hos tiotusentals indievänner. Och en sådan problematik är svår att överkomma, också för ett så pass välgjort spel som Fez.
Det känns inte helt rättvist att det ska bli dömt utifrån påhittade förväntningar, men så är fallet. För dig som följt arbetet med Fez sedan starten kan det bli lite av en besvikelse. Bäst gör du istället att glömma allt du hört om det, rensa huvudet på förväntningar och ta dig an det som något nytt och oväntat. Fez är kanske inte världens bästa indiespel, kanske inte ens den bästa representanten för kulturen. Men det är en fantastisk liten pärla väl värd att tillbringa ett par timmar med.