Bland uppstoppade fåglar, egensnickrade möbler och udda pinaler visar Sven Nordqvist oss runt i sitt arbetsrum. Det är här han sitter och skapar sina figurer på papperet, ibland till ljudet av något samhällsprogram på SR P1. Det har gått ett tag sedan den senaste Pettson-boken, När Findus var liten och försvann, kom 2001 och en hel del andra projekt har blivit till liv i Sven Nordqvists händer. Bilderboken Var är min syster? belönades till exempel med Augustpriset 2007.
Men efter elva års tid är det nu dags för ännu en Pettson-bok, nämligen Findus flyttar ut, som är en omgjord teaterpjäs som Sven Nordqvist skrev för 25 år sedan. Och det står snabbt klart att småbrukaren Pettson och hans katt är två figurer som inte lämnat skaparens sinne sedan debuten med Pannkakstårtan 1984.
Vem är gubben Pettson för dig?
– Han kom till när jag skulle göra min andra bok och var en gubbe i största allmänhet som bodde på landet. Efterhand visade det sig att han påminde mycket om mig själv och katten Findus byggde en del på mina egna små pojkar. Sedan kände jag mig rätt bekväm med honom så han fick hänga kvar.
Vad är det då som gjorde att du gillade honom så pass mycket att han fick hänga kvar så länge?
– Det var nog mycket det att han liknade mig själv på många sätt. Han bodde på landet, som jag också kom att göra sedan, och levde det där stillsamma livet. Snickrade och hade en nära och speciell relation till sin katt. Men annars har Pettson varit en sådan där figur som funnits i bakhuvudet hela tiden när jag försökt komma på andra bokidéer: när jag inte har fått till dem så har det blivit en ny Pettson-bok i stället.
Vad tror det är som ändå har gjort böckerna så populära?
– Det är väl för att många har tyckt om mina bilder, och så det här förhållandet mellan vuxen och barn. Jag har verkligen tänkt efter med Pettson och Findus relation, hur jag själv skulle agera, och det verkar ha fungerat. Findus har hela tiden tryggheten i Pettson som fått rollen som idealförälder.
Du har tidigare sagt att det är jobbigt att ha gjort något som många tycker om. Var det de höga förväntningarna som gjorde att det dröjde elva år innan det blev en till Pettson-bok?
– Dels det, men sedan hade jag bestämt mig för att det inte skulle bli någon mer. Många konstnärer tror jag känner att man vill förnya sig själv och komma på något nytt att skapa. Jag vill känna att jag blir bättre och bättre hela tiden och med Pettson kände jag mig färdig.
Trots att böckerna var en sådan succé?
– Ja, jag gör det inte för läsarna utan för att det är roligt att hålla på med en bok. Men det händer att barn skriver till mig och vill att jag ska ge ut fler Pettson-böcker. De kommer med olika förslag om vad de kan handla om och skriver att de tycker att böckerna är så bra. Så det piggar ju upp och då känner man att det man gör kanske är ganska bra ändå.