Så här på Fars Dag kan man självklart känna frustration över hur sakta saker och ting utvecklas mot önskat tillstånd. Inte minst när det gäller jämställdhet. Men hur man än ser på det har det skett mycket under en generation vad det gäller förhållandet pappa–barn. Fäderna ingår numera på ett helt annat och självklart sätt i barnens liv än bara när jag själv var liten.
Då kunde min pappa när han var ensam hemma med mig och mina syskon ringa efter mamma när det var dags att byta blöja, något som förhoppningsvis är omöjligt att tänka sig i dag. På den tiden kunde man också få höra i olika familjer att ”vänta tills pappa kommer hem, då du” om någon gjort ofog. Vi hade en pojke på gården som av och till kunde höras skrika då han fick rejält med stryk hemma, vilket alla visste om. I dag är det något av skräckfilm över det hela, med all rätt.
Inom film har inte utvecklingen mot den goda pappan avsatt så stora spår som man kan önska. Oftast hamnar man i filmatiserade barn- och ungdomsböcker när man ska hitta exempel. Astrid Lindgren bjuder ju på en hel rad av goda förebilder som tur är: Madickens pappa är en sällsynt trevlig prick som uppmuntrar dottern, Pippis pappa må vara frånvarande till största delen men en högst stöttande figur, alla papporna i Bullerbyn är typiska i sina roller men närvarande. Emil i Lönnebergas far för mycket väsen och jagar in pojken i snickeboa men skulle göra allt för sin son, där finns även reservpappan drängen Alfred.
Alfons Åbergs pappa är ju också en riktigt fin förebild. I ytterligare animerad form dyker Disneys Lejonkungen upp, även om han i denna berättelse löst byggd på Hamlet dör tidigt.
I svensk tradition finns också den detroniserade och klantiga pappan, fastän högst godhjärtad: Sunes pappa och Gustav Svensson är två tydliga exempel. Båda satsar hårt på sin del i familjen men lyckas allt som oftast ställa till det. Där har den klassiska buspojken fått växa upp och bli en inte alltför lyckad, men älskad far. Där någonstans kommer amerikanska filmer som Dagispapporna och Ett päron till farsa in också, även om de är betydligt sämre. I dessa blir det som bäst mer av farsens dag än Fars dag.
En ovanlig form av pappafigur representeras av Hugh Grant i Om en pojke, där han – länge mycket motvilligt – adopteras av en trulig pojke. En osökt ”god” far är också pappan i American Pie-filmerna.
Annars är det förstås den mer utmanande och kreativt triggande problempappan som brukar dominera. Filmer som Min store tjocke far är ett typiskt exempel. Ofta handlar det också om att tomrummet där pappan skulle ha varit fyller mer än närvaron. Fast den hemvändande fadern har i många fall stora likheter med Bibels historia om den förlorade sonen: allt blir förlåtet och den gödda känslokalven slaktas och ätes med god aptit. Över huvud taget har en pappa som kryper till korset stora möjligheter till en ny chans. Där har nog mödrarna på vita duken det värre.
En dag som den här får vi ändå fokusera på de goda fäderna. Och resten av året kan det få vara barnens dagar så får de förhoppningsvis de pappor de så väl förtjänar.