En gitarr lät som flera

Johnsons säregna spelstil lyckades nämligen vara både komp och solo på samma gång, och kompenserade för bristen av medmusiker.Jag kommer att tänka på denna anekdot när jag hör Tony Joe White spela live. Den gamla sextiotalsräven backas nämligen bara upp av en trummis när han levererar sina hits på Katalin. Ingen basist, ingen kompgitarrist, ingen organist, inga körsångerskor. Bara Tony Joes gitarr och ett stadigt trumbeat, vilket visar sig vara mer än tillräckligt.Fredagskvällens konsert hade annars vissa förutsättningar att bli en smått andefattig historia. Tony Joe White anlände till Uppsala med ett vansinnigt turnéschema bakom sig: fredagens konsert var den tionde spelningen på lika många dagar. Om han hade somnat halvvägs in i konserten hade man med andra ord kunnat förlåta honom.Tjoande cowboysMen Tony Joe White höll sig inte bara vaken, han bjöd till och med på en riktigt svängig blues som för en timme förvandlade Katalin till en sylta med tjoande cowboys. White har under karriären främst gjort sig känd som en låtskrivare som skrivit hits åt andra artister (Tina Turners Steamy Windows, Brook Bentons Rainy night in Georgia) men hans egna versioner äger en slags mörk pondus som tillför dessa låtar en ny dimension. Rainy night in Georgia låter till exempel fantastisk i den avskalade version White bjuder Uppsalapubliken på.Sen har vi det här med gitarren. White lyckas förnämligt med att, nästan på egen hand, låta som ett fullt band. Då och då blåser han några trudelutter på sitt munspel, men annars låter han gitarren sköta snacket. Och den visar sig fortfarande, efter drygt trettio år, ha mycket att säga.