Jan Stenbeck fotograferades ofta ur grodperspektiv på pampiga kontor, leende, med magen framskjuten och händerna djupt nedstoppade i fickorna. Han såg alltid nöjd, för att inte säga pösig ut.
Framtoningen må ha ingjutit respekt bland finansvalparna på Manhattan men i Sverige kändes hans uppenbarelse oerhört främmande, nästan som en karikatyr på den självgode kapitalisten.
I Sverige ska en koncernledare helst ha bekymmersrynkor, ta ansvar, lägga huvudet på sned, lyssna och tycka om att tillbringa fritiden i skog och mark, inte posera som en pompös livsnjutare efter en uppsluppen brakmiddag tillsammans med grabbarna i Operakällarens vip-rum.
Jan Stenbecks förhållande till det svenska kultur- och medielandskapet var också det exotiskt. När han väl bestämde sig för att revolutionera medie-Sverige så kom han, minst sagt, in från ett helt annat håll.
Fram till 1980-talet dominerades Sverige av politiker, journalister och konstnärer som hade kommit överens om att radio- och tv-utbudet bör vara folkbildande, samhällsengagerat och fritt från kommersiella budskap.
Allra längst gick Socialdemokratiska Kvinnoförbundet som, i likhet med många diktaturstater, förespråkade ett förbud mot innehav av parabolantenner. I ett passionerat tal under partikongressen 1987 förklarade ordföranden Maj Britt Theorin krig mot den nymornade kommersialiseringen av tv-utbudet:
”Ge ungarna en chans och låt dem för död och pina slippa reklam i tv. Vårt parti får inte längre huka i den kommersiella högervinden, utan måste gå till en ideologisk motoffensiv mot yttrandefrihetens exploatörer, i vilken förförisk slängkappa de än sveper in sig”.
Vid det laget låg Jan Stenbeck redan i startgroparna, redo att introducera en kommersiell tingel-tangel-kanal för svenskarna vid namn TV 3. Genom att sända via satellit från London lyckades han kringgå det svenska statsmonopolet, likt en knipslug pirat.
Nu, 25 år senare, finns det dock all anledning att revidera dåtidens bild av Jan Stenbeck som en hänsynslös girigbuk med ögonen fästa på nästa kvartalsrapport.
Att han ville tjäna mycket pengar på medier rådde det ingen som helst tvekan om, men det som gjorde honom så unik var att han ville göra det med ett brett leende på läpparna.
I stället för att anlita redan folkkära och trygga publikmagneter till nystartade TV 3 så rekryterade han till exempel den bullrige ex-maoisten och journalisten Robert Aschberg, på den tiden en kedjerökande bråkstake med huliganframtoning som bjöd in nudister till studion och anordnade svenska mästerskap i ändtarmstömning.
När Jan Stenbeck sedan grundade en ny tidning, satirtidskriften Z, så var det ingen strömlinjeformad produkt ämnad att sälja så många annonser som möjligt, utan en bitsk bråkstake som snarast skrämde bort annonsörer med sin uppkäftighet.
Ungdomskanalen Z-TV å sin sida, var en veritabel lekstuga där ironiska 70-talister fick ge utlopp för sina allra galnaste idéer. Vi som tillhörde målgruppen då hänrycktes av frimodigheten och punkigheten. Det här var inte den präktiga public service vi var vana vid, eller den kommersiella konformism som kom senare, utan något helt annat, något mycket Stenbeckskt.
Pojken som växte upp bland strama pampar och snipiga damer på Östermalms fashionabla Villagata, nöjde sig inte med att ”bara” bli en förvaltare av gamla pengar och likt Wallenbergarna verka utan att synas.
I stället agerade han som en envis serieentreprenör. Han revolutionerade telekombranschen, initierade gratistidningsrevolutionen och mycket mer.
Han beskrevs som hård och skoningslös mot sina motståndare, men samtidigt lojal och generös mot sina vänner. Hos Stenbeck fanns inga mellanlägen.
En vanlig middag i Jan Stenbecks sällskap kunde bestå av soppa, champagne, gammeldansk, snittar med löjrom och kaviar samt brännvin, följt av oxrullader med potatispuré, ett par ålmackor och så en ostbricka med rödvin till. Kanske slank det också ner en urbenad kyckling med gåsleversky och tryffelpotatis.
Bara ett par timmar senare var det vickning med Stenbecks favoriträtt: potatismos gjord med vispgrädde, äggula och en stor burk rysk kaviar.
Allra sista dagen i sitt liv, den 19 augusti 2002, ska han ha vägt närmare 180 kilo. När han fick akuta hälsoproblem och väntade på att ambulansen skulle komma passade han på att svepa en hel flaska exklusiv champagne.
Det blev en tragisk grande finale för en man som först byggde upp det moderna medie-Sverige och samtidigt bröt ned sig själv.