Nästan alla sagor handlar om det godas kamp mot det onda. Verkligheten brukar som bekant inte vara lika svartvit. Ju djupare man studerar en konflikt, desto fler gråskalor upptäcker man. I fallet Burma är dessa nyanser emellertid mycket svåra att finna.
Å ena sidan har vi Aung San Suu Kyi, dotter till det moderna Burmas grundare Aung San. I stället för att leva ett tryggt övre medelklassliv i trivsamma Oxford ger hon sig in i moderlandets livsfarliga lejonkula och tillbringar 15 år i husarrest som en ickevåldspredikande fredsduva i bur, för sitt folk och för demokratin.
Mot sig har hon en av världens brutalaste militärregimer som kväser alla protester med våld samt tillämpar slaveri, barnarbete och systematiska våldtäkter som ett sätt att kontrollera befolkningen, allt enligt Amnesty.
Det är helt enkelt omöjligt att känna sympati för båda sidor i en sådan konflikt. Därför lämpar den sig också ovanligt väl för ett drama av klassiskt snitt. Man behöver inte tvivla över vilka människor man bör högakta och vilka man bör avsky i den här filmen.
Regissören Luc Besson framställer fredspristagaren som ett ljuvt helgon. I en extremt symbolisk scen skrider hon fram i solljuset iförd vacker sidenklänning och med färska blommor i håret medan stålhårda soldater höjer sina dragna vapen. Ingen vågar skjuta en landsmoder.
När regimens generaler är i bild däremot är miljöerna dova och hotfullt skuggiga, samtidigt som den olycksbådande musiken stegras till skräckinjagande nivåer. Diktatorn Than Shwe framstår inte bara som en obehaglig tyrann utan också som en komplett idiot, som lyssnar mer på svamlande sierskor än på ”sitt” folk.
Burma befinner sig just nu i en nervös men hoppingivande omvälvningsprocess som kan leda till att gamla demokratidrömmar realiseras, eller krossas på nytt. Aung San Suu Kyi är fri, men när det gäller Burma bör man inte ta ut något i förskott.
Den här filmen kan ses som en påkostad och pedagogisk del i kampen, men den är också en engagerande kärlekshistoria där Aung San Suu Kyi slutligen tvingas välja mellan sina egna barn och Burmas folk.
Hennes roll som ikon och frälsare befästs ytterligare här. Porträttlika Michelle Yeoh gör sitt livs roll som den enda kvinnan bland idel män. Kan The Lady leda till en större internationell mobilisering för Burma sak så är det bara att applådera. Alla personkulter är inte nödvändigtvis av ondo.
Om och när Aung San Suu Kyi får något reellt politiskt inflytande så kommer hon dock aldrig att kunna infria alla de förväntningar som ställs på henne. Då kommer otåligheten, verkligheten och alla gråskalorna.
Till dess är det bara att njuta av detta vackra hjältinneporträtt.