Med ett brilliant soundtrack signerat postrockarna Mogwai och ett budskap så gott som något, drabbar oss den franska tv-serien Gengångare än en gång. I kväll sänds sjätte delen av den svarta sagan.
Många av oss som förlorat någon kär har någon gång haft en förnimmelse, som av en närvaro. Som att den bortgångna plötsligt står där i kulisserna, som en blek skugga men på samma gång av påtagligt kött och blod. Lyckliga minnen och hjärtats längtan kan för ett ögonblick skapa känslan av livets seger över döden, att det inträffade bara var en ond dröm och att den vi en gång älskat nu återvänt till oss för att ta upp tråden där den slutade.
Den franska tv-serien Gengångare, som i vintras lades upp webbexklusivt på SVT Play och nu repriseras i SVT, leker med denna tanke till yttersta grad. Här återvänder människor, döda sedan några år eller till och med decennier, nu fullt levande igen till den lilla fridfulla alpbyn och ingenting blir som förut. I vissa fall tas de återvändande efter den första chocken emot med öppna armar, medan andra aldrig riktigt kan förlika sig med den dödas återkomst. Tiden har gått, nya relationer skapats och även om man behållit den bortgångna i sitt hjärta är verkligheten och dess förutsättningar något helt annat. Den tid och de band som en gång funnits går helt enkelt inte att återskapa.
I Stephen Kings roman Jurtjyrkogården bestraffas brottet att ha väckt de döda till liv med olycka och ond, bråd död. Men i Gengångare berättas om återkomsten till livet på ett självklart och nästan vardagligt sätt, utan rysartoner eller billiga effekter. De från dödsriket återvändande är av kött och blod på samma sätt som du och jag och med samma behov, begär och känslor. De äter, gråter och älskar som alla oss andra – och är helt inställda på att ta upp sitt liv igen där det en gång avslutades. Men, det är inte alltid som det går.
Utöver dödens kranka blekhet har Gengångare dessutom en andra röd tråd, nämligen sex. Det kopuleras friskt på stugvindar, toaletter och lite varstans. Och i den förenande sexuella akten, som till sin natur är det allra mest livsbringande vi människor kan ägna oss åt, bryts den yttersta barriären mellan de levande och de ”döda”. I det ständigt uppkopplade it-samhälle vi lever i är det kanske enbart då vi helt släpper det digitala flödet, i det som på franska benämns ”la petite mort” – den lilla döden. Mitt i det som kan ge liv, dör vi alltså också en smula. Symboliken blir tydlig i all sin klarhet då det visar sig att en av seriens karaktärer får kontakt med den andra sidan - men enbart då hon har sex.
Det är inte helt självklart att hävda att en serie som Gengångare skulle ha ett djupare budskap än det direkta och underhållande. För visst blir man som tittare indragen i handlingens snitslade banor, och det suggestiva soundtracket från Mogwai fördjupar ytterligare seriens Twin Peaks-liknande stämning. Men jag vill ändå tro att Gengångare har något mer att säga oss om döden, livet och allt däremellan. Om inte annat, så ett erkännande av hjärtats eviga längtan.