Facebook sprider olycka, basunerade DN ut för några dagar sedan. En rad andra tidningar hakade på nyheten, liksom radio och tv. Samtliga utan att titta närmare på hur undersökningen som låg till grund till artikeln var genomförd, eller vilket värde som egentligen kunde tillskrivas den.
Rapporteringen om Facebook och allas vår olycka följer ett tydligt mönster för hur den traditionella journalistiken bevakar internet: redaktionerna är påfallande ofta inte särskilt bekymrade över hur sanna röster de egentligen för fram. Granskningen och värderingen av det budskap som saluförs – ofta som ett led i ett företags eller en organisations marknadsföring, vilket sällan eller aldrig nämns – reduceras till att man möjligen låter någon kritisk röst komma fram i en uppföljning. Detta är problematiskt inte bara för journalistiken i sig, utan också för publiken, som förtjänar klokare tankar om det digitala.
Men varför ser det då ut som det gör?
För inte så värst länge sedan var den digitala världen något vi slog av och på. Vi tryckte på ”on”-knappen på modemet och lyssnade nästan högtidligt till iiiairsshhhhhhhhhhhhceeeeeeeiiii-ljudet. Vi kunde alltså inte bara se när vi var uppkopplade, utan även höra det. Att koppla upp sig mot internet var en närmast fysisk handling.
Denna av- och på-värld har ersatts med en betydligt mer komplex situation, där internet finns med oss hela tiden, som ett ständigt närvarande lager. Inte minst Facebook, som nu samlar ungefär halva befolkningen, har drivit på utvecklingen.
Förändringen gör det viktigare än någonsin att problematisera och diskutera våra beteenden, men vi kan inte göra det med den gamla verkligheten som mall – det vill säga med sinnebilden av att internet är något vi slår av eller på.
Journalisternas bild av att vi kopplar upp oss och träder in i en internetvärld (som vi sedan går ut från när vi återvänder till den ”riktiga” verkligheten), kan antagligen vara en del av förklaringen till att en så stor del av internetbevakningen är alarmistisk.
Dramaturgiskt är det ju lätt att se att man kan betrakta inträdet i en annan värld som laddat. Det är faktiskt samma berättelse om det okända som gått igen i folksagor genom hela historien. Går man in i den mörka skogen kan man möta faror eller råka illa ut. Men internet är inte längre en okänd värld. Det är heller inte en annan värld.
Skulle man ersätta den journalistiska sagobilden av internet med en sannare och säga att internet numera är en djupt integrerad del av vardagen för en majoriteten av befolkningen, blev också alarmismen betydligt svårare att använda sig av som dramaturgiskt grepp. Visst, man går miste om sagostunden, men den var kanske heller aldrig journalisternas uppdrag till att börja med.