Chipsen är framdukade, läsken upphälld, ljusen är tända, filtarna i soffan mjuka och varma. Jag och mitt sällskap för kvällen har till och med skrivit ut listor för att tippa låtarnas placering. Det är dags för världens största underhållningsprogram och förutsättningarna är helt enkelt optimala.
Knappt fyra timmar senare, när eftertexterna rullar på tv:n sitter jag i soffan med en ordentlig Eurovision-baksmälla i kroppen. Och precis som om det var en riktig bakfylla har en molande huvudvärk växt sig stark bakom mitt skallben. Ett illamående gör sig påmind, och jag tror inte att det bara beror på att de stora mängder chips och godis som hällts upp kvällen till ära nu förflyttats till min mage. Nej, det är något annat som gnager, en fråga som jag vill ha besvarad: Har vi inte kommit längre än så här?
Årets Eurovision Song Contest är den 62:a i ordningen och går under parollen ”Celebrate Diversity” - fira olikheter. Om det någonsin fanns en ambition att faktiskt arrangera en sångtävling som visar upp människors olikheter vågar jag inte svara på. Men om så var fallet misslyckades de totalt när de drog upp tre vita heteromän som alla ser ut som Barbies sexiga älskare på scenen för att programleda detta spektakel.
Bidragen i årets upplaga av Eurovision lämnar också en hel del att önska när det kommer till olikheter. Ungefär halvvägs in i tävlingen börjar jag fundera på om det är ett musikprogram jag tittar på eller om det i själva verket är en uppdaterad upplaga av Fröken Sverige. Och med uppdaterad menar jag inte att den moraliska aspekten av skönhetstävlingen har förbättrats på något sätt. Bara att scenen blivit lite större sedan sist. Moldavien tar upp tre kvinnligare dansare på scenen som de manliga huvudpersonerna i numret ska förföra och om jag får gissa är det en lite för gammal gubbe som valt ut klänningen till Polens sångare. När Sveriges kommentator lyckas slänga ur sig den mycket märkliga kommentaren "om ni känner igen henne som en av körtjejerna bakom fjolårets bidrag, ja, då är ni gravt homosexuella"” om Azerbajdzjans sångare känns ”Celebrate Diversity” som väldigt tomma ord utan någon som helst betydelse.
Om vi för en sekund vänder bort blicken från det sunkiga arrangemanget och istället tittar på tävlingen ur ett rent underhållningsperspektiv kan vi väl komma överens om att de misslyckats även på den punkten? Av de fem personer som mitt sällskap består av den här lördagen är två personer barn på 10 respektive 13 år. Efter sju minuter in i tävlingen har de bytt fokus från tv:n till mobiltelefonerna. Vi vuxna tar snart efter. Att testa Snapchat-filter är roligare än att titta på en italiensk man utklädd till apa på tv.
Vad årets Eurovision skulle behövt är en Conchita Wurst. Både för att få fram lite olikheter och underhållning. Kanske nästa år, Portugal?