En film som upprör och förbryllar

Om det är så att man får de filmer man förtjänar så är det illa med Österrike, som i tävlan med Belgien är ett ökänt land i Europa. Elfriede Jelinek gör väl motsvarande inom litteraturen. Det är länge sedan Wien var känd som en operettstad med gemyt, choklad och praktfulla palats. Fasaderna har rämnat...

Det är ändå oftast fascinerande att ta del av konst som inte riktigt går att placera in. Ulrich Seidl gör film på det viset. Han startade som dokumentär filmare och har tagit med sig den estetiken även till spelfilmen. Flera gånger kommer man på sig själv med att tro att det är ett, låt vara redigerat, utsnitt av verkligheten man ser i hans filmer. Flera av skådespelarna har dessutom samma namn som sina rollfigurer. Många av de människor som skymtar förbi är uppenbarligen precis sådana de spelar. De senildementa på åldringsvården är uppenbarligen just det.

Filmen börjar med att en ung kvinna, Olga, kommer gående i snö och snålblåst på en slätt i Ukraina, där några dystra hyreskaserner hukar i vinden. Hon är tunt klädd och går i det kalla och hala väglaget i högklackade stövletter. En viss mängd oråd börjar kännas när bilden är så typisk för våra schablonbilder av det utarmade Östeuropa.
Det fortsätter när man kommer till hennes arbete som sjuksköterska. Löneutbetalningen ligger som vanligt på 30 procent, "resten kommer nästa månad". Desperat tar hon jobb i cybersexindustrin men pallar inte med jobbet. Hon ledsnar, packar väskorna och reser från sin mor och sin inte ens året gamla son till Österrike.
Där har vi redan i glimtar fått följa Paul, en arbetslös, hårdtränande yngling. Han bor hemma hos sin mamma och styvfar. Tillsammans med den senare åker han i väg till Ukraina för att leverera en spelautomat...

Import Export, öst möter väst. Ulrich Seidl vill visa att skillnaden blivit allt mindre. Det är småfolket som får ta smällarna i den ekonomiska globaliseringen. Det är ju inget nytt och Seidl visar heller inte upp något vi inte visste förut. Det hela berättas i dystra och oftast mörka scener, som kan likna Roy Anderssons, men nästan utan humor.
Hans styrka är att han ändå kan fängsla betraktaren i över två timmar. Hans bildbehandling är en speciell talang. En annan är att han får oss att känna sympati och medkänsla med även de som är direkt osympatiska. Man kan förstå deras mänskliga tillkortakommanden och känna med dem i deras strävan efter att få ett bättre och mer värdigt liv. Både Olga och Paul försöker med allt vad de har av vingklippt förmåga.

Sin vana trogen tror Ulrich Seidl mer på kvinnornas inre styrka. Könsmaktsordningen är tydlig. Även de förtryckta männen förtrycker i sin tur när de kan, och då är det oftast kvinnorna som blir offer. Typiskt och man kunde hoppas att han visade mer av andra vägar.
Kvar finns ändå efter filmen en stark känsla av att mänskligheten detta år av 200-årsminnet av Darwins födelse kan anpassa sig till överlevnad. Och att lite medkänsla tar oss en bra bit.

En film som upprör och förbryllar

Ulrich Seidl fortsätter att göra filmer på gränsen mellan spelfilm och dokumentär. Import Export har blivit en film som irriterar, upprör och förbryllar, tycker Björn G Stenberg.