En film fri från skönhetens tyranni

Halle Berry och Benicio del Toro låter fåfängan stå tillbaka för berättelsen i Susanne Biers Hollywooddebut. I den danska regissörens händer blir Things we lost in the fire ett starkt och skitigt sorgedrama, tycker Karin Svensson.
Hollywood har länge lidit under skönhetens tyranni. Ända sedan Mary Pickfords dagar har den kommersiella amerikanska filmen handlat om skimrande hy, glänsande hårsvall och jämna, vita tänder. Vackra kvinnliga filmstjärnor har gjorts ännu vackrare med hjälp av ljussättning och smink. Till och med tårar har reducerats till klädsamma glaspärlor på pudrade kinder.
Den danska regissören Susanne Bier har tagit ett annat spår. I hennes filmer skildras människan med alla sina inre och yttre skavanker, ofta med grådaskiga bilder men med djupt kända historier. Efter den Oscarnominerade Efter bröllopet gör hon amerikansk debut med Things we lost in the fire - utan att kompromissa.

Till sin hjälp har hon Halle Berry, en av dessa vackra amerikanska filmstjärnor som gjorts ännu vackrare i film. I Things we lost in the fire är hon i stort sett osminkad, rejält härjad och fullkomligt trovärdig som nybliven änka i chock.
Berry spelar Audrey, en kvinna i 40-årsåldern som lever harmoniskt familjeliv med maken Brian (David Duchovny) och två barn. Det enda molnet på himlen är Jerry, tung missbrukare och barndomsvän till Brian - en vänskap som Brian vägrar svika och som Audrey inte kan förstå. Men när Brian blir brutalt mördad finner Audrey och barnen en oväntad livboj i den trasige Jerry.

Benicio del Toro är strålande i den kluvna rollen, stark och ömklig på samma gång. Han hukar sig genom filmen men ber ändå inte om ursäkt för sitt bortslösade liv - det är alldeles för sent för bortförklaringar. Filmens avgiftningsscen är befriande oglamorös, ett smärtsamt virrvarr av nedsvettade lakan och plågade ögon.
Things we lost in the fire är ingen Hollywoodfilm, trots sina stjärnor och sin amerikanska villamiljö. Susanne Bier har injicerat den med ordentliga doser dansk dogmamentalitet, som jagat bort tjusig ljussättning och skådespelarfåfänga. Kvar på duken är brunmurriga bilder och en stark berättelse om sorg och kantstött kärlek.

En film fri från skönhetens tyranni

Trovärdigt som fått en stor dos av dansk dogmamentalitet, skriver Karin Svensson.