En film att dansa till

Det handlar om framgång till varje pris, om att stå upp för sin dröm om den så ska kosta blod, eget eller andras.
Beyoncé Knowles får ursäkta, men det är främst Jennifer Hudsons film i rollen som Effie. Debutanten tar tag i våra hjärtan från första ögonblicket. Hon är den som tar för stor plats, är krävande, skrikig och bråkig och hoppas mest på den stora chansen.
Kaxigheten är inte bara yta, det krävs mycket för att slå sig fram i den hårda musikbranschen. Samtidigt ber hon bara om att bli älskad. Hudson spelar hudnära och sårbart och har en röst som bara kan beskrivas som fantastisk.
Knowles får mest bli ²den vackra² som lite lagom aningslöst går över lik andra skjutit. Men sjunger bra gör hon förstås.

Jamie Foxx som penninghungrig och helt skrupelfri manager och skivbolagsägare får symbolisera de svartas kamp för jämställdhet.Eddie Murphy lyckas också med att göra en helgjuten rollprestation.
I början hade svarta artister ingen chans att nå de stora försäljningssiffrorna, men i mitten av 60-talet kommer genombrottet. Roligaste är när en av de vita könlösa artisterna direkt lyft över en svettig, ursexig och rå låt och fått den att ropa efter viagra.

Det är en framgångssaga i övrigt med allt vad det innebär av schabloner. Att sätta Effie i fokus gör att det blir uthärdligt, inte bara ett romantiserat Hollywoodupplägg. Sentimentalitet finns det dock så det räcker och blir över, ta med näsdukar. Humor och intensitet gör resten, även om substansen inte är så stor. Det är främst en artisternas film.
Mest är det egentligen en film att dansa till. Dreamgirls har en mängd bra musik utan att faktiskt en enda gång ta till Supremes originallåtar. Det är starkt.

En film att dansa till

Dreamgirls tillhör de stora succémusikalerna på Broadway på senare år. Historien är löst baserad på Diana Ross och The Supremes, och genombrottet för svart musik och raskampen på 60-talet bildar bakgrund.