Roger Berglund: En Ernst till Allsången, tack!

Sommaren på tv har gett mer än förväntade repriser, Morden i Midsomer och VM-slutspel i fotboll. Det har också varit löpsedlar på rad om krisen för den svenska tv-klenoden Allsång på Skansen. I raden av oviktighetsfrågor har just det tittarintresset också visat på förskjutningen i våra medievanor, att inget är heligt och att tv:s lägereldsroll än mer tydligt har spelats ut.

I mitten av 90-talet startade vi en ny avdelning för nöjesfenomen i UNT. En av de första veckorna skrev vi om Allsång på Skansen. Hur kunde vi välja nåt så mossigt när vi nu hade chansen att vara lite coola, var de interna synpunkterna.
Nu visade det sig att valet var rätt väl avvägt. Ingen ägde sommaren mer än Lasse Berghagen de kommande åren, trängseln på Skansen nådde rekordnivåer och allsång var både folknöje i och kult på samma gång.
Det var då. Sedan dess har ny teknik gjort att tv-tider blivit något vi själva bestämmer (utan att behöva traggla med videoband). Samtidigt som intrycket är tydligt att också programmet Allsång på Skansen skulle behöva en rekonstruktion.

Ändå har drygt en miljon, och vissa gånger långt mer än så, tittat trots sommarväder av rekordkaraktär. Så när årets säsong ikväll avslutas, är greppet om tittarna alltså inte tappat men det riskerar att glida SVT ur händerna. Allsången behöver en programledare som genomsyras av sin uppgift, som tycker att svensk sommar, gemenskap och Evert Taube är värt att gå
i krig för. Allsången behöver en – Ernst Kirchsteiger.

Nej, Ernst ska absolut inte leda allsången, han ska inte visa sig över huvudtaget, men programledaren ska ha samma förhållningssätt till ett allsångshäfte som Ernst har till färgen på en egenhändigt sydd kudde inspirerad av en resa till Abisko nationalpark. Pretentiöst? Ja, i allra högsta grad, på gränsen till att man vill byta kanal. Men samtidigt ärligt och genuint engagerat.
Allsången kan sluta stirra sig blind på viljan att locka unga nya tittare. Poängen med trängseln på Lasse Berghagens tid var att åldersfrågan var underordnad. Popnamn plockades in i lagom mängd, men visor och sångtexter, som svensk underhållningstradition vilar på, låg inte bara som grund utan var programmets hela idé.

Byt husband. Få in lite mer personlighet. Gör Stefan Gunnarsson från Så ska det låta till kapellmästare.
Para ihop oväntade artister ur olika generationer för allsångsmedleyn. En ny Idol med en idol från förr.
Satsa på ett återkommande inslag. Sök en Björn Gustafsson-effekt, likt Melodifestivalen 2008. Det skapar igenkänning och nyfikenhet på samma gång. Nackdelen är man sedan aldrig mer vill se den personen på en scen. Men då är nästa sommarsäsong och tittarsuccé redan i hamn.