Det fanns en tid då gränsen mellan vad som var kommersiella storbudgetspel och små, romantiska independenttitlar var ganska tydlig. Där den ena ytterligheten stod för projekt som sysselsatte hundratals personer, kostade miljontals dollar och var förknippat med en stor, ekonomisk risk. Och där den andra representerades av unga män som medvetet ställde sig vid sidan av branschen och led för sin retrovurmande konst. Så är det inte riktigt längre. Många av de stora spelförlagen knyter mindre, erkända indieutvecklare till sig i hopp om att vinna både goodwill-poäng och hitta innovativa sätt att utveckla spelmediet. Sony är ett exempel på storföretag som gör så här. Som hårdvaruproducent är det extra viktigt att stödja de mindre, mer kreddiga spelprojekten - och på så sätt skapa unika säljargument för, i det här fallet, Playstation 3-konsolen.
Unfinished Swan började som ett studentprojekt. En prototyp utvecklades av en liten grupp amerikanska grabbar och skickades in till överseende vid Independent Games Festival. Kort där efter kontaktades de av Sony. De fick kontorsplats, utvecklingsverktyg, finansiering och regelbunden rådgivning från betydligt mer branscherfarna spelutvecklare.I grund och botten är Unfinished Swan en saga med sorgliga undertoner. Den lilla pojken Monroe tvingas till barnhem efter att hans konstnärliga mamma gått bort. Pojken får bara ta med sig en av mammans alla ofärdiga tavlor - och väljer en svan som bara nästan är slutförd. En natt vaknar Monroe och ser svanen rymma ut ur tavlan och in genom en dörr han aldrig sett tidigare. Dörren visar sig vara porten till en annan, mer magisk värld.
Världen Monroe kommer till är till en början vit som ett orört pappersark, den ber om att bli färglagd. Move-kontrollen blir till penseln du målar din omgivning med. Och ur den fullständigt vita rymden kryper sakta fram en blötsvart värld.
Effekten är fantastisk, och i många lägen känns spelet både som något av det estetiskt mest tilltalande jag sett - och som något unikt, i all sin enkelhet. Ju längre in i äventyret Monroe kommer desto mer börjar framträda i miljöerna.
Spelet handlar till en början mest om att hitta sin väg från en punkt till en annan. Men snart dyker små, visserligen sällan särskilt svåra, utmaningar upp och gör spelet lite mer varierat. Det kan handla om att vattna klängväxter för att kunna nå nya platser eller att fylla kärl med vätska. Över allt finns ballonger och små sidor ur bakgrundshistorien utspridda, dessa kan spelaren samla på för att dryga ut sin lilla resa.
Det är fantastiskt fint att ett spel som Unfinished Swan kan få finnas - och dessutom stödjas av ett stort företag i gravt behov av profit.
Som en slags tillbakalutad, småklurig upplevelse är det väl värt sitt pris - trots att det är relativt kort.
Men många kommer nog rygga tillbaka från den mysiga och lite annorlunda spelet - just för att det sticker ut. Det vore att göra sig själv en otjänst.