”Det luktar cocos i lyckans land”. Det var vår slogan till humorprogrammet ”Cocos” i Studentradion, där någon gång i slutet av 90-talet. Efter två terminer som närradioförman med ansvar för Västgöta nations sändningar hade jag och tre polare fått ett eget program i etern. Tillsammans försökte vi sprida glädje till Uppsalaborna, friskt inspirerade av till exempel P3:s ”Clownen luktar bensin” gav vi oss ut på den tunna humorisen. Det var dialektala utsvävningar och skruvade storys. Bitmärkena i kinderna var minst sagt kännbara när sändningarna var över. Att börja garva gick ju inte för sig när man gjorde den knastertorra programledarrollen som bollade mellan dessa galningar, den ena värre än den andra. Allt live, förinspelat vore ju ingen match. Det är uppenbart att vi själva hade skoj. Om lyssnarna hade roligt? Det vete tusan, men det var inte det viktigaste då.
Efter ett par terminer var det dags att bryta ny mark nere i källarstudion på Trädgårdsgatan. Som dj i stan ville jag testa att göra musikprogram. Inga problem. Coola killarna Johan Olausson och Patric Kiraly släppte in mig i studiovärmen för att göra programmet ”Djungelguiden” tillsammans med dem. Vi taktmixade house på halvrisiga Technics-skivspelare och förlorade oss i tolvor från svenska skivbolaget Svek. Stephan Grieder, Jesper Dahlbäck, Cari Lekebusch och Marcus Enochson var husgudar. Om vi hade roligt? Oh yes.
När jag tänker tillbaka på de där åren dyker det upp några andra spretiga minnen: de dammiga heltäckningsmattorna i den där källarbunkern. Frekvenssiffrorna 98,9 som man rabblade till förbannelse. Det numera insomnade lagringsformatet Minidisc som vi använde för att spela in programmen. Och av någon anledning Maranatarörelsen – som delade frekvens med Studentradion. Men det jag minns mest av allt var känslan av total frihet. Och det var nog det som var den främsta tjusningen med det hela. Att ha näst intill fritt fram att testa precis det som kändes kul för stunden – och samtidigt få nå ut med det till omvärlden, likt nattugglan Jack Killian som väl var alla närradiosändares skyddshelgon på den tiden. Och ser man sedan till den långa listan över numera etablerade namn som har tagit sina första stapplande journaliststeg på studentradion i Uppsala förstår man att det är många utöver mig själv som har sporrats till att fortsätta i mediebranschen – förmodligen för att de också hade rätt kul där inne i studion.