Sedan postmodernismens uppvärdering av litteraturens lågstatusgenrer har fantastiken blivit vanligt förekommande på kultursidorna. Men utrymmet är fortfarande villkorat – ett outtalat nyttokrav vidhäftar böckerna. För att förtjäna uppmärksamheten måste de, åtminstone efter en enkel avkodning, kunna säga någonting om vår tid, vårt samhälle. De måste med andra ord underordna sig den (vardags)verklighet som den negerar.
Kanske är det förklaringen till att science fiction klarat sig så bra. Det är ju en genre som ofta öppnar sig för allegoriska och metaforiska tolkningar. Och kanske är det av samma orsak som fantasyn fortfarande är satt på undantag, så hopplöst inåtvänd och självtillräcklig som den är. Så vad om den på senare år så kommersiellt gångbara övernaturliga skräcklitteraturen?
Ja, med Freud vid vår sida är den bara allt för enkel att tolka metaforiskt. Den uttrycker vördnad för det välbekanta och trygga, och rädsla för det främmande och undanträngda, brukar det heta. Man har diskuterat alltifrån zombierna som en bild för den dumma men – när de kommer tillsammans! – farliga arbetarklassen, till det tvivelaktiga i de upphöjda vampyrernas obligatoriskt vita hudfärg. Domen har ofta blivit att genren är konservativ.
Och i viss mån får den skylla sig själv. Den har länge rymt rasistiska och sexistiska strömningar. Hos dess fantastiske men politiskt komprometterade ikon H. P. Lovecraft, som bara i år är aktuell med fem böcker på svenska (!), behöver man inte ens ägna sig åt någon kritisk avkodning för att finna främlingsfientligheten. Den ligger i öppen dager.
Men om man för ett ögonblick släpper nyttokravet på skräckgenren, om man vänder blicken från innehållet och dess upplysande korrespondens med vår tids politiska och ideologiska frågor för att i stället se till formen – då finner man en verkligt djävulsk litteratur! Fram ur skuggorna träder en genre som i själva verket är subversiv, i motsats till deckaren som – trots att somliga envisas med att stämpla ”samhällskritisk” på allt som doftar diskbänkstrist polisbok – efter samma trollslag ofta visar sig konservativ.
Deckarens form kommer nämligen med ett glatt budskap: Ingenting i världen kommer att förändras. Var inte rädd, ordningen återställs i slutet, knuten löses upp, allting hänger samman. Samhället framstår därmed som i grunden normalt, naturligt och välfungerande, något som bara bekräftas av de mordiska undantagen.
Skräckgenren säger tvärtom: Föreställningen om ett normalt, naturligt och välfungerande samhälle är en chimär. Eller som Aase Berg har uttryckt det: ”Om skräcken är den kosmiska sorgens medium, så är deckaren den sammanbitna skencivilisationens besvärjelse om en överblickbar ordning.” (Expressen, 5/9/09)
Och om samhället inte är normalt och naturligt – då är det vad vi eller spökena gör det till. Det om något är, för att låna ett av Lovecraft missbrukat ord, fasansfullt.
Tim Andersson är journalist, kritiker och förtjust i skräck.