Något som inte kan undvaras i ett skrivande liv är nyfikenheten. En som jag länge har varit nyfiken på är kriminalförfattaren Ulla Bolinder. Hennes sex böcker om journalisten David Weber är avslutad. Sex böcker utan gestaltning. Allt som händer sker i protokoll, referat av förhör och sammanfattningar av intervjuer, som sagda Weber sägs ha gjort.
Såvitt jag vet har hon dragit upp ett helt eget spår genom kriminalromanens snåriga marker. I alla fall i Sverige. Min nyfikenhet kräver att jag får veta vad hon är för en typ och vad hon håller på med. Särskilt som hon i sista boken hävdar att Weber var hennes/författarjagets sambo, som har varit död hela tiden medan böckerna har publicerats, och på vars autentiska material alla böckerna bygger.
Vi träffas på Uppsala universitet, där hon de senaste tre åren har arbetat med Företagsekonomiska institutionens arkiv.
Vi är i stort sett jämngamla. Hon hade en period som raggarbrud (nåja, bara ett raggarår men i alla fall) i Uppsala, jag som mods (några år) i Norrköping. Men under samma 60-tal, med samma musikminnen och erfarenhet av korta kjolar, tuperat hår (före och efter min modsperiod) och läppstift Shantung nummer fem, ibland bortkysst av ivriga pojkmunnar.
Numera är vi betydligt äldre och har både barn och barnbarn. Hon har totalt tio böcker bakom sig och flera på gång i riktning framåt. Jag med åtta publicerade och flera i pipeline. Det känns som om vi är bekanta, eller borde vara det, men det är vi inte. Än.
Och nej, hon tänker inte alls avslöja hur det egentligen ligger till med den här Weberhistorien. Om den är verklighet eller fiction. Eller lite av varje.
I sista boken är det Webers dotter Hilda och Ulla Bolinder som står för de påstådda bearbetningarna av intervjuer, som har David Webers namn i de första fem böckerna i serien.
- Det vill jag inte berätta än, säger hon och ler. ^
Om hon avslöjar sanningen, blir det i alla fall inte just nu. Hur jag än krumbuktar.
Däremot avslöjar hon gärna att nästa bok redan är klar och handlar om ett flickmord. Ingen David Weber där, men fortfarande upplägget med förhör, mycket dialog således, och sammanfattningar.
- Jag tycker om det sättet att skriva på och fortsätter så, säger hon.
Hon gillar fakta, saklighet, sådant som är dokumentärt. Eller åtminstone står på dokumentär grund.
- Fast du hittar inga exakta fall, som de jag har skrivit om, om du letar i polisarkiven, säger hon.
Ulla Bolinder vet, för hon har praktiserat i polisens arkiv ett halvår. Och just det är helt sant. Akademiska sjukhuset, polisen, Uppsala universitet. Men även om hon har erfarenhet från olika arbetsmiljöer, är det inte dessa som har influerat henne i skrivandet.
Att hon inte har fått något pris för sin ståndaktighet beträffande böckernas form, för sin egen fåra, för det effektiva språket och sättet att stillsamt ta sig fram till gåtornas lösning, begriper jag inte.
Hallå Deckarakademien!
- Nej, inte en chans, säger hon, de har ju inte - med ett undantag - fått in mina böcker för bedömning.
Och polisen: varför inte anställa denna logiska, sakliga kvinna som utredare!
- Helt orealistiskt, säger Ulla Bolinder. Jag kan inte ett dugg om polisarbete.
Det kan man inte tro när man läser hennes böcker.
Vi dricker kaffe och blir rörda när vi pratar om barnbarnen. Det är ingen riktig intervju. Inget uppdrag jag har. Det är ett personligt möte. För min egen nyfikenhets skull. Fast med journalistiska baktankar.
Men vad vet jag vad den deckarskrivande Knivstabon Ulla Bolinder tänker. I nästa bok kanske jag själv stryker med. Eller blir vittne. Allt kan hända.
- Ja, du är inne på rätt spår här! I nästa bok finns det med en sak jag har fått från dig.
Huga! Jag vet inte vad jag ska tro. Och får väl inte veta vad det blir förrän jag läser boken ...
I kaffesnacket avslöjas det att vi båda blivit bortlämnade av våra biologiska mödrar och adopterade av andra i tidig ålder. Nu känns det ännu mer som om vi är bekanta. Kanske har vi just blivit det. Sånt händer ibland under intervjuer (eller möten ...).
Men inte fasen får jag veta hur det ligger till med David Weber-böckerna för det! Däremot berättar hon att minst en av Weberromanerna, kanske hela serien, håller på att översättas till holländska.
Alltså, det är retsamt att hålla läsarna på halster så här. Men jag gillar det samtidigt. Att hon inte ger sig, utan går sin egen väg. Modig människa den där Bolinder, men envis, muttrar jag för mig själv i kylan på Ekonomikums parkering, när vi till slut skils åt.
Fotnot: Ulla Bolinders först publicerade bok handlar om en våldtäkt, de följande tre om två kompisar som är raggarbrudar i första boken och sedan följs genom livet upp till vuxen ålder i de två andra böckerna. Här erkänner Ulla Bolinder att det faktiskt handlar om henne och hennes bästa väninna. Dokumentärt men litterärt. Första boken i den serien översätts just nu till engelska i USA.