”Jag längtar till den dagen då jag åker fast” sjunger Olle Adolphson i ”Konstnasaren”. 60-talsvisan om en konsthandlare som säljer förfalskningar av bland andra Rembrandt och Rubens på den skånska landsbygden. Det är en av flera visor som Mats Bergström tolkat tillsammans med Mikael Samuelson. Ett samarbete som gav dem Fred Åkerström-stipendiet 1993.
Visan kan sägas gestalta ”bluffsyndromet”. Det psykologiska fenomen som beskriver hur högpresterande personer har svårt att internalisera sina framgångar och bedrifter. I stället är de övertygade om att de bluffar och att deras framgång beror på yttre faktorer.
– Konstnasaren längtar i viss mån efter att bli genomskådad. Den rädslan, att en dag kommer de att se igenom mig, kan jag känna igen mig i. Men det har blivit bättre. I dag vet jag mer vad jag kan och inte, säger Mats Bergström.
Ändå har han ett längre CV än de flesta. Han har tagit emot flertalet utmärkelser och spelar allt från kammarmusik till avantgarde. Efter examen vid Kungliga Musikhögskolan på 80-talet verkade han som studiomusiker åt bland andra Lill-Babs. Därefter följde studier vid Juilliard i New York 1990 och en medveten inriktning på kammarmusik.
– Där kom jag underfund med att nöjesbranschen inte var så glamorös. Kanske hade jag glömt vilken musik jag ville göra, säger han.
Han minns en stark musikupplevelse från skolan som mer än övertygade honom.
– Det var en dansföreställning med musik ur Schuberts Pianotrio i B-dur, framförd av tre av mina studiekamrater. Dansarna illustrerade de subtila harmoniska skiftningarna i musiken på ett sätt som fick mig att för första gången förstå Schuberts storhet, berättar han.
Under tiden i New York började han anpassa Schuberts ”Die schöne Müllerin” för gitarr. Väl i Sverige samarbetade han med Olle Person kring verket. Därefter bearbetade han ”Sei Solo” av Johann Sebastian Bach, vilket resulterade i en skivinspelning som han blev Grammisnominerad för 2017.
– Jag bearbetade Bachs musik under 15 år, allt är ju egentligen skrivet för fiol, säger han.
Att han tagit sig fram i en krävande bransch tror han beror på sitt pragmatiska förhållningssätt.
– Jag jobbar väldigt envist och noggrant och har inget emot att saker tar tid. Min affärsmodell är nog att jag kan anpassa mig. Jag har spelat med många kända sångare, som Malena Ernman. När hon slog stort i och med melodifestivalen fick även jag en skjuts, säger Mats Bergström.
Men till skillnad från Malena Ernman trivs han bättre i intimare spelmiljöer, som i Österbybruk, nära hemmet i Tuna. Där spelar han regelbundet.
– Malena är fantastisk på en större scen, men det känns inte som jag. Det är även väldigt roligt att engagera sig i det lokala musiklivet, det skulle kännas kusligt om jag inte bidrog med något, säger han.
Även den klassiska gitarren hör tonmässigt hemma i mindre rum.
– Gitarren är tonsvag men ger en intim och personlig klang. Du använder fingertopparna. Det finns ingen stråke mellan dig och instrumentet. Samtidigt har nästan ingen av de stora 1800-talsmästarna skrivit för gitarr. Jag har nog haft lite mindervärdeskomplex som gitarrist, säger han med skämtsam ton.
Nästa söndag spelar han med Lisa Nilsson och Mattias Torell i Rasbo kyrka.
– Det ser jag fram emot. Det blir en blandning av Lisa Nilsson-låtar, lite Evert Taube och bossa nova, säger Mats Bergström.