– Det är en härligt sprakande anarkistisk saga som är tacksam att ta upp på scenen, säger regissören Mikaela Ramel.
Barn på burk hör väl inte direkt till vanligheten. Men Almapristagaren Christine Nöstlingers lilla fabrikstillverkade Burkpojken får nu liv på Uppsala stadsteater. Pjäsen spelas som skolföreställning för lågstadiet, men också som ett antal offentliga föreställningar under våren.
Regissören Mikaela Ramel är initiativtagare – även om det egentligen var hennes son som gjorde att hon fick upp ögonen för just Nöstlingers berättelse.
– Min sjuåriga son fick höra Burkpojken som radioteater på skolan och blev helt begeistrad. Och jag i min tur blev så nyfiken på vad det var som förhäxade ett helt gäng vildar i den åldern, säger Mikaela Ramel, som i sin tur också föll för berättelsen.
– Det är en härligt anarkistisk sprakande saga som är tacksam att ta upp på scenen. Den är vare sig tillrättalagd eller sockersöt och inte eller helt ofarlig. Dessutom har den en egensinnig och gränslös fantasi som helt går i Astrid Lindgrens anda, fyller Ramel i.
Rasmus Luthander, som gör huvudrollen som burkpojken, instämmer.
– För mig är det väldigt spännande att utforska en figur som är så blank. Som upplever och utforskar saker för första gången efter att han precis kommit ut från fabriken, säger Rasmus Luthander.
– Lite som ett nyfött barn, förtydligar Mikaela Ramel.
– När andra är formade av tid, miljö och ålder så har Burkpojken inga sociala koder alls, vilket gör att omgivningens koder blir extra synliga, säger Luthander.
– Och också publikens. Det är förhoppningen, säger Mikaela Ramel.
Men pjäsen har många fler trådar och förvecklingar än så. För även om burkpojken är osedvanligt drillad och väluppfostrad då han kommer från fabriken – så blir det ändring på det. Mycket tack vare hans godhjärtade mamma, som tagit emot honom med öppna armar trots att han egentligen är en felleverans.
– Hon blöder och strider för honom och är en människa som inte är så vanlig i denna tid då folk odlar sina egon och intressen, säger Mikaela Ramel med tryck bakom orden.
– Det är en stor resa som Burkpojken gör. Att bli en egen person. Och att tänka kritiskt. Han är dessutom den utlösande faktorn till att de övriga medverkande också gör olika resor eftersom han påverkar alla så starkt, säger Rasmus Luthander.
– Han dimper ner i deras värld och inget blir sig likt, konstaterar Mikaela Ramel.
Det är det inte heller för vare sig Ramel eller Luthander. För Luthander är detta, förutom en roll i barnprogrammet Barda i höstas, hans första jobb efter att ha precis gått ut Malmö scenskola.
– Det här har varit en drömstart. Tryggt och otroligt roligt. Vi har lekt mycket och provat alla tänkbara vägar, säger han glatt.
För Mikaela Ramel, som vanligtvis är skådespelare på stadsteatern, hör inte heller detta till vardagen. Det är hennes första riktigt stora regiarbete, förutom en mindre föreställning, Fången vid fyren, för ett antal år sedan.
– När man jobbar på ”golvet” tänker man så ofta att man skulle vilja uppleva att sitta i registolen och prova olika saker. Och nu gör jag det. Det är härligt att ha fått det förtroendet!