En bredbent Hellström

ROCK Finns det någon annan svensk artist under sextio som ens reflekterar över att använda ordet "fjärd" i en text? Håkan Hellström gör det med samma självklarhet som han byter till engelska för att få till ett nödrim.
Håkan Hellström har länge pratat om sin kärlek till visa, men länge var det svårt att se kopplingen mellan denna tydligt anglosaxiskt influerade artist och svensk visa (ep:n Luften bor i mina steg, 2002, var ju inte så mycket till visa). I samband med Ett kolikbarns bekännelser (2005), med dess långa, vindlande texter, började jag tänka på Håkan Hellström som en efterföljare till Evert Taube, med helt andra utgångspunkter och ett i allt väsentligt annorlunda musikspråk men med den där berättarlusten som tvingar fram de mest hårresande historier - delvis verklighetsbaserade, delvis fabulerade, hundraprocentigt mytbildande.
Likt Taube är han en musikalisk kosmopolit, men det är först på hans fjärde album (femte om man räknar Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått) som han verkar lita fullt ut på sin förmåga att smälta samman sina intryck helt: visa med samba med indiepop med rock - och ut kommer låtar som stödjer varandra till en lite svajig men stundtals lamslående helhet.
För sent för edelweiss är inte en i varje detalj perfekt skiva som Ett kolikbarn, det är en skiva av ett helt annat slag och den är mer bredbent än något han gjort tidigare; rock, soul och rökig blues ligger i grunden, och ändå får han mig så ofta att tänka på svensk naturromantisk visa. Så mångfacetterade är få artister.

En bredbent Hellström

Enligt Mårten Markne är För sent för Edelweiss mer bredbent än något Håkan Hellström gjort tidigare.