Tornedalen var länge en bortglömd plats, i alla fall inom litteraturen. Tills för några år sedan då Mikael Niemi med buller och bång slog igenom med romanen, och senare också filmen, Populärmusik från Vittula. Författaren Katarina Kieri är också från Norrbotten, men numera bosatt i Norrtälje, och utkommer i dagarna med sin nya roman Morbror Knuts sorgsna leende. Den tar också avstamp i Tornedalen men till skillnad från Niemi handlar Kieris roman om att bli utestängd från finskan, om att befinna sig mellan det finska och svenska, mellan stad och by.
– Att bli jämförd med Mikael Niemi är naturligt. Det är väldigt få romaner, i alla fall än så länge, som har Tornedalen som utgångspunkt. Skillnaden är att min bok handlar om en flicka som inte får lära sig finska av den äldre generationen, som därigenom inte blir en del av historien och sitt modersmål. Genom det vill jag skildra det glapp hon lever i. Visa på hur ens rötter påverkar en, på ett mer eller mindre synligt sätt, säger Katarina Kieri.
Det visar sig vara något som Kieri funderat mycket på. Särskilt under det ett och ett halvt år som det tagit att skriva denna uppväxtskildring om flickan Karla, vars ramberättelse till stor del kommer ur Kieris egna erfarenheter. Själv bodde hon i Luleå i 38 år, med bägge föräldrarna från Tornedalen och finsktalande sedan barnsben. Något de aldrig lärde sin dotter, och som de förbjöds tala då de som barn började skolan.
– De lärde sig tidigt skämmas för sitt språk och sin kultur och det var kanske anledningen till varför de inte förde vidare språket, säger Kieri med ett viss styng i rösten.
Att försöka få henne att specificera det där unikt tornedalska är svårt. Ett slags kultur, känsla och språk som inte går att finna någon annanstans i Sverige och som författaren Bengt Pohjanen fått namngivet som Meänkieli, Vårt språk på svenska. Kanske är det som Katarina Kieri säger något som handlar också om tystnaden. Som även finns i boken. Om att åka skidor mil efter mil. Tigande. Som handlar om det där kärva, om än inte kärlekslösa som Kieri skyndsamt förtydligar. Om att inte prata i onödan eller skratta för mycket, som huvudpersonens morbröder Brynolf och Knut noga påpekar. Eller om det där ordet älska som bara är något som Karla hör talas om på tv. Inget man i Tornedalen tar i sin mun. För stora åthävor, nämligen.
Och ja, hon slösar inte på orden precis heller, Katarina Kieri. Överväger. Liksom smakar på dem innan hon uttalar dem. Något jag så väl känner igen, från mina hemtrakter. I Tornedalen.