En Billie Holiday för 2000-talet

I texterna är hon nog så utblickande. Hon sjunger förstås på engelska. Och där handlar det om namngivna platser i världen som London och skatteparadiset Caymanöarna (tjänar hon verkligen så mycket på detta?).Stämningen är kosmopolitisk. Inte minst känns det ändå svenskt på ett typiskt osvenskt sätt (red ut detta den som kan). Albumet ger känslan av att vara på resa, mer kanske från något än till. Men det spelar heller ingen egentlig roll. The world is saved är ett starkt album, som envetet och målmedvetet äter sig in i själen.Jodå, det är lätt att känna igen henne på den viskande sången och hesa fraseringen. Hon är väl så nära man kan komma en Billie Holiday för 2000-talet. Det sårbara finns där blottat för angrepp samtidigt som hon framstår som så stark där innerst inne. Albumet är svartare än föregångaren men aldrig så det blir deprimerande.Sångerna kräver tid och uppmärksamhet. Men så belönas också den ordentligt som ger dem det. Liksom alla hennes plattor ­ med möjligt undantag för coveralbumet People are strange ­ är bäst-före-datumet satt ur spel. Hennes musik har mycket få tidsreferenser och lever därför länge.Bakom hennes egensinniga spel på gitarr och klaviatur finns en antal artister ur den unga svenska jazzeliten. Per Ruskträsk & Per Texas, Goran Kajfes, Magnus Örström och Jonas Sjöblom för att nämna en del. Magnus Carlson från Weeping Willows sjunger i bakgrunden på ett par låtar.Arrangemangen är genomgående sparsmakade och lika sparsamt möblerade med ödsliga melodislingor på instrumenten. Effektiva men aldrig påträngande rytmer tvingar obönhörligt de varsamma melodierna framåt.Det är tretton år sedan hon debuterade med Memories of a color. Det verkar inte vara något olyckstal.