Det var en gång en journalist.
Året var 2009. Det var vinter och finanskris och hon kände att hon inte kunde återge verkligheten längre.
Så hon beslutade sig för att uppsöka den. Utelämna sig åt den. Ge sig åt den hårda verkligheten som en arbetslös, utan kvalifikationer. En medelålders kvinna lämnad utan försörjning och meriter mitt i livet. Arbetsförmedlingen suckade åt henne. Hon fick väl bli lokalvårdare då, eller snarare: försöka bli lokalvårdare. Det är inte så lätt minsann. Allt kräver kvalifikationer numera. Arbetsgivarna suckade åt henne. Kollegorna suckade. Hennes egen kropp suckade och led under de förfärliga arbetsvillkor hon fick utstå, inte minst på färjan i Ouistreham, utanför Caen i Frankrike.
Om detta berättar Florence Aubenas i boken Kajen i Ouistreham, nu översatt till svenska av Anna Säflund-Orstadius. Florence Aubenas är i själva verket en känd fransk journalist.
Jag blir så glad över att den här boken finns: att en person som tog sig den här tiden, sex månader, för att bli en del av en verklighet som finns över allt men som de flesta aldrig kommer nära. Vad vet du om hon som dammsuger ditt kontor, han som skurar din trappuppgång? Och att det finns en förläggare – Elisabeth Grate förlag - som inser att svenska läsare har ett intresse av denna verklighetschock från ett närstående europeiskt land.
Det Florence Aubenas gör är inget nytt. Som hon själv konstaterar är det flera journalister före henne som har utgett sig för att vara någon annan: ”en vit amerikan blev svart, en blond tysk blev turk, en ung fransman förvandlade sig till uteliggare, en medelklasskvinna blev fattig”...
Hennes ambition att återge verkligheten i ett omfattande reportage, att berätta är heller inget nytt, men kanske ovanligt efterfrågat i dag.
Det är många som vill berätta om vårt behov av berättelser just nu. Det sägs att människor över allt efterfrågar berättelser. Det sägs att vad socialdemokraterna behöver är en berättelse. Det sägs även att journalistikens räddning är berättelser. Publicistklubbens årsbok för 2011 - Berätta! – handlar till exempel om ”journalistikens bortslarvade möjlighet”. Svenska medier berättar inte tillräckligt, utan nöjer sig ofta med att rapportera och informera, får vi veta.
Nog kan det ligga något i det. Jag tror också på berättelsens kraft och jag tror att journalistiken behöver mer av närvaro och tid för att utveckla resonemangen. Texterna i årsboken är intresseväckande och jag välkomnar inte minst ambitionen att försöka bena ut vad som egentligen menas med att berätta inom journalistiken.
Men jag börjar samtidigt tycka att talet om avsaknaden av berättelser är överdrivet. Tvärtom finns inom skönlitteraturen en trend mot berättande, och vad är deckarvågen om inte en triumf för dramaturgiska knep? På bokmarknaden finns också en mängd reportageböcker med skönlitterära ambitioner, på tv satsar man på dokumentärer (se Therese Erikssons krönika här intill) och tidningar som Filter och till viss del även Fokus har profilerat sig med längre, berättande reportage. Och sådana återfinns faktiskt emellanåt även i dagstidningar och andra medier.
Ja, jag undrar om man inte rentav skjuter lite bredvid målet när man utmålar just berättelsen som en ”bortslarvad möjlighet”.
Det slår mig när jag läser Aubenas bok. Här berättas och berättas. Hon levandegör verkligen de timanställdas miljö, låter läsaren komma nära, känna lukten av rengöringsmedel och lära känna personer. Jag får veta massor, jag lär mig en del, men jag blir inte så mycket klokare. För här finns nästan ingen analys. Det är som om Aubenas aldrig smälter sina erfarenheter och drar konsekvenserna av dem.
Vad som händer i hennes huvud när hon återigen blir journalist och inte längre städerska får vi inte veta. I ett sista möte med en tidigare kollega berättar hon att hon i det längsta vill ”skjuta upp det ögonblick då denna bubbla av intimitet måste spricka”.
Sedan är boken slut. Helt okommenterat förblir till exempel det faktum att icke infödda fransmän är så märkligt frånvarande på den okvalificerade arbetsmarknaden just i den stad och den miljö som hon har valt att skildra.
Hur unikt det än är att tränga in i de arbetssökandes vardag på det här sättet, så lämnar boken mig med en känsla av frustration. Mer då? Vad ska jag göra av den här biten verklighet? Varför kan inte hon som har upplevt det här och fördjupat sig i frågan hjälpa mig med det?
Och jag känner igen den känslan från flera av de berättande reportage som jag har läst, inte minst i Filter. Det är ett utomordentligt magasin som jag läser med intresse, men i mitt tycke stannar dess reportage och intervjuer alltför ofta vid just den starka berättelsen – ett personligt öde, en gripande historia.
Det jag saknar är framför allt berättelser som kombineras med analys, beskrivningar som förenas med kommentarer. Det, om något, är en bortslarvad möjlighet. Människan har som bekant både hjärta och hjärna.