Eftersom Sverige är en perifer avkrok i filmbranschen blir många av oss lite fnissiga när väl en filmskapare ute i den stora vida världen skänker oss en tanke. Öppningsscenen i The American är en sådan där typisk sekvens som alla kalenderbitare bakom den legendariska filmspanarsajten Alla talar svenska går i spinn över.
Kameran panorerar över en snötyngd granskog i skymning. På duken projiceras namnet ”DALARNA” med stora bokstäver. I en faluröd timmerkoja sitter den överbetalde Hollywoodstjärnan George Clooney framför en öppen eld och blir klappad på skäggstubben av finlandssvenska Irina Björklund.
Sedan dyker den välmeriterade Dramatenskådespelaren Björn Granath upp i en två sekunder kort statistroll. Sådant räcker gott och väl för att vi svenskar ska sträcka på oss i biostolen, alternativt sjunka ner i ren skam.
Tyvärr, eller ska vi kanske säga lyckligtvis, flyr filmens huvudperson snabbt till Italien. Den amerikanske yrkesmördaren Jack tar skydd i en pittoresk bergsby, en sådan där overklig vykortsmiljö som mysfarbrorn Lennart Hagström stryker omkring i på jakt efter tandlösa gummor och gubbar i tv-serien Solens mat, ni vet. Skönt, eftersom en klichéartad skildring av Italien är betydligt bekvämare att svälja än en svensk dito.
Jack ska leva eremitliv ett tag, ligga lågt, är det tänkt. Det är också detta huvuddelen av vad denna ordkarga och mollstämda film handlar om. Jack spanar genom fönstret med kikare, ägnar sig åt tidsödande vapenvård och ser allmänt bedrövlig ut.
Här och var dyker det dock upp fresterskor, unga, vackra kvinnor som kastar kläderna inför regissören Anton Corbijns kameralins. Det känns lika 60-talsförlegat som filmaffischens nostalgiska formspråk.
Tröttsamma är också Jacks själavårdande långpromenader med byns präst. Resonemangen kring skuld, samvete och syndernas förlåtelse är tänkta att ge filmen ett djup, men de mynnar mest ut i slitna fraser.
Det finns emellertid faktorer som ändå räddar The American från att sjunka ner helt i tråkighetsträsket. Anton Corbijn, världsberömd rockfotograf och musikvideoregissör, är en utpräglad estet. Kameravinklar och bildkompositioner är därför valda med stor omsorg och de harmonierar väl med Herbert Grönemeyers utmärkta musik.
Dessutom kan George Clooney konsten att förmedla känslor med hjälp av mimik, en inte helt oviktig egenskap när man spelar isolerad, desillusionerad och deprimerad.
Hans karaktär behåller dock distansen, både till sina medspelare och till publiken, och man lämnar tyvärr salongen med en antydan till en axelryckning.