Jag måste erkänna en sak. Jag har just kört ett dygnslångt lastbilspass mellan några av mellan-Europas största städer. Och jag har inget körkort. Alltså, jag saknar inte bara lastbilskörkort. Jag har aldrig ens övningskört vanlig bil.
Inget mer än det. Jag forslar inga stulna kärnvapen, smugglar inte rebeller över landsgränser eller muckar bråk på vägkrogar. Jag kör lastbil. Jag håller mig till trafikreglerna och tutar vänligt men bestämt på datorstyrda medtrafikanter som stundtals beter sig konstigt (men det, hävdar mina körkortsinnehavande vänner, är ingen ovanlighet i verkligheten heller). Det låter kanske tråkigt, men faktum är att det finns en blomstrande simulatorscen som fullkomligt älskar spel som kräver att du tillbringar massvis med tid och energi på att nästan göra något på riktigt. Flyga trafikflygplan är det uppenbara. Hantera skördetröska är ett lite mer nischat.
Euro Truck Simulator 2 är egentligen inte en regelrätt simulator i det att det kräver att du bokstavligen kan köra lastbil för att lyckas ta dig runt i spelet. Det är ett ganska generöst spel som på ett snällt sätt lotsar in också den mest ovane nybörjaren. Spelaren börjar utan pengar och får sedan ta ströjobb med lånade fordon för att försöka jobba upp kapital nog att köpa en egen lastbil (eller låna pengar av banken till ockerränta). Kortare sträckor med en mer vanlig typ av last ger mindre betalt, långa sträckor med känslig eller farlig last ger mer i plånboken.
Även om Euro Truck Simulator 2 är en snäll simulator är det ändå allt annat än lätt. Att ledigt backa med släp är något av det svåraste jag försökt i spelväg, och då har jag ändå både styrt rymdskepp och räddat världen ett par gånger. Första gången jag försöker smyga upp på en avtagsväg (förlåt, jag kan inte riktigt termerna), ser en lastbilskollega uppmuntrande signalera ut mig på vägen blir jag nästan förvånad över hur bra det känns. Som att jag är en i det där nästan mytiska, gränsöverskridande chaffisgänget. Hela illusionen grusas dock sekunderna senare när jag kör fast mitt timmersläp mot det kraftigt krökta vägräcket eftersom svängen blev för tvär. Jag blockerar båda körriktningarna en kort stund och rullar sedan vidare med svansen mellan benen – och min felfria kollega strax bakom.
För egen del ligger nog körkortet exakt lika långt borta nu som det gjorde innan jag lärde mig kuska runt jätteekipage runt det digitala Europas vägnät. Men jag har ändå fått uppleva något jag tror mig sakna från bilkörningen. Att lägga i cruise control, slå på sin favoritradiostation (du kan spela musik från ditt eget bibliotek och lyssna på webradio i hytten) och luta sig tillbaka för att njuta av utsikten är förvånansvärt trevligt.
Även om landskapen och städerna kanske inte alltid är så trovärdigt (och Sverige ännu inte finns med).