Bordet var dukat, aptitretarna framställda och vår granne Ruti hemma i Tel Aviv hade intagit parkettplats på balkongen: allt var förberett för det som vi kallade ”Nobelmiddagen”. Två av de inbjudna gästerna var trots allt favorittippade.
Problemet var bara att vi inte hade en aning om ifall huvudpersonen skulle dyka upp. Vi hade pratat med hans fru dagen innan men inte bekräftat tiden och de hade inte lämnat något telefonnummer där de kunde nås. Min partner Gideon började ådra sig historier om latinamerikanska middagsvanor.
”De kan mycket väl dyka upp vid midnatt!”
Och vi som hade lovat A B Yehoshua att han och Amos Oz skulle vara i säng vid nio.
”Jag åker till deras hotell”, sade Gideon och gav sig av. Jag var just i färd med att rädda den synnerligen välgräddade focaccian ur ugnen när ett skrik från Ruti fick mig att rusa ut i trädgården. En katt hade hoppat upp på bordet och satt och åt av de getostfyllda endiverna. Hyfsa till eller slänga? Jag slängde dem.
Så prasslade det plötsligt i buskarna och in i trädgården – ännu stiligare i verkligheten med det vita håret bakåtstruket i en våg – steg Mario Vargas Llosa. I nästa ögonblick ringde det på dörren och där stod Amos och ”Bulli”. Men den här kvällen fick de stå tillbaka för medan natten sänkte sig över trädgården lyssnade vi till Mario när han berättade om hur han blev författare, varför han försökte bli vald till Perus president och om sina litterära influenser.
Vi fick ytterligare en middag tillsammans med paret Vargas Llosa samt en dag på Västbanken, och jag fick visa Mario Gaza. Efter att ha ägnat en dag åt att klättra runt i bombade hus stod vi varandra tillräckligt nära för att tala om det mest privata.
”Jag har sådana problem med magen”, erkände han och när jag föreslog att han skulle pröva linfrö formligen strålade han av entusiasm. Och för ett ögonblick kändes han verkligen som Mario, den varma, briljanta, engagerade mannen som jag haft förmånen att få lära känna och inte som den store författaren och Nobelpriskandidaten. Och jag kunde glädja mig åt att ha fått lämna åtminstone ett blygsamt bidrag till världslitteraturen: att ha kurerat Mario Vargas Llosas tröga mage.