BO-INGVAR KOLLBERG: En akademiens spjutspets

Det var drygt 20 år sedan det franska språkets välljudande prosodi fyllde Börssalen hos Svenska Akademien i Stockholm. Den gången, 1985, hade Claude Simon fått litteraturpriset. Nu var det i stället JMG Le Clezio som i söndags kväll tog plats i talarstolen för den traditionella Nobelprisföreläsningen. Ständige sekreteraren Horace Engdahl ville i sin inledning beteckna Frankrike med hela tolv pristagare som en gynnad nation när det gällde utmärkelsen. Men säkert var det resonemang i samband med tillkännagivandet i höstas han hade i tankarna, när han påpekade att priset var en personlig belöning. Så tog också kritiken från amerikanskt håll mot Akademien slut tämligen fort, när proceduren väl var överstånden. I de tyskspråkiga länderna fanns invändningar mot att priset tilldelats en så pass okänd författare som Le Clezio. Men sedan kom man på att i så fall hade inte särskilt många känt till Elfriede Jelinek heller. Då tystnade betänkligheterna även här.

Sådana diskussioner hör Nobelpriset till och de brukar blåsa över. Det skedde också i samband med uppståndelsen kring Roberto Saviano, där Horace Engdahl visade handlingskraft och bjöd in till en kväll om yttrandefriheten där Saviano sammanfördes med Salman Rushdie. Det var ett snilledrag som så här efteråt inneburit att akademien med självklar rätt, också i ett tillbakablickande perspektiv, åter framstår som den motståndsficka i samhällsdebatten den bör vara, varhelst inte bara yttrandefriheten utan också kulturens och människans värden står på spel. När man utsåg JMG Le Clezio till årets Nobelpristagare i litteratur var detta en utnämning i samma riktning. Om inte minst detta gav Nobelprisföreläsningen besked, när den utformades till ett enda väldigt försvar för såväl litteraturen som språket, boken och konsten i stort.
Samtidigt kunde den som så ville se hur Le Clezio under Nobelföredraget även gav flera nycklar till och kommenterade sitt eget författarskap. Till en början handlade det om den författarens position som utanförstående iakttagare. Här redovisade Le Clezio en ståndpunkt som sedan problematiserades efter hand. Den började i tidig barndom under upplevelserna från krigsåren i Nice och tiden därefter, då varubristen innebar att de första skrivförsöken utfördes på ransoneringskortens baksida. För öppningen mot världen svarade mormoderns uppslagsverk, vilka gav upphov till drömmar och fantasier. En liknande roll spelade också de sagor som mormodern berättade. Vistelsen hos fadern i Nigeria gjorde sitt till och tillförde ytterligare en dimension till barndomsupplevelserna. På den vägen är det med böcker, i dag ett fyrtiotal, som har utvecklats från dessa utgångspunkter.

En viktig impuls för den politiska positionen i författarskapet hade kommit från Stig Dagerman, menade Le Clezio. Det var hos honom han sett den paradox det innebär att skriva och värna om de svagaste och mest utsatta och samtidigt ha enbart de välmående och lyckade som publik. Här ville årets Nobelpristagare skilja mellan att vara voyeur och att vara vittne. Även om författaren inte heller som vittne kan åstadkomma särskilt mycket: "Det är de förslavade folken själva som ändrar sitt öde". Därutöver berörde föreläsningen ensamheten som författarens vän och den motsägelsefulla lyckan härvidlag. Liksom litteraturens nödvändighet för att hålla språket "mänsklighetens mest fantastiska uppfinning" vid liv. Och boken och böckernas värld. Just på tal om detta senare hade man gärna velat lyssna till en utvikning om den elektroniska bokens framtida roll. För den teknik och de läsplattor som då blir nödvändiga, lär de människor i u-länderna som Le Clezio särskilt värnar om vara utestängda från för överskådlig tid. Att bekämpa svälten i världen såg kvällens föreläsare som det ena av dagens mest angelägna problem. Det andra handlade om att lära alla att läsa och skriva. Det är svårt att säga annat än att en lärd akademi som delar ut sitt Nobelpris till en författare med en sådan grundsyn befinner sig i täten i en global opinionsbildning.

Bo-Ingvar Kollberg: En akademiens spjutspets

KRÖNIKA. Det är svårt att säga annat än att en lärd akademi som delar ut sitt Nobelpris till en författare med en sådan grundsyn befinner sig i täten i en global opinionsbildning, skriver Bo-Ingvar Kollberg om nobelpristagaren Jean-mari Gustave Le Clezios pristal.