En 40-årskris och gastronomiska höjdpunkter
SJUNDE DAGEN. Få av deltagarna från 68-revolten vill i dag kännas vid sin medverkan. Är det rentav 40-årskrisen efter tilldragelsen som vi bevittnar? undrar Bo-Ingvar Kollberg.
Bo-Ingvar Kollberg
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I vår har den på sin tid demokratifientliga, av totalitärt tänkande styrda och alls inte oskyldiga revolten fått en del uppmärksamhet. Här och var genom klassisk retuschering och försök att blanda bort korten. Det man särskilt fäster sig vid är, att så få av deltagarna från när det begav sig i dag vill kännas vid sin medverkan och hemvist i den kommunistiska ideologin. Ekvationen går inte riktigt ihop. Man får intrycket att det egentligen inte fanns några 68-anhängare alls! Samma fenomen som brukar uppstå i andra sammanhang efter en totalitär ideologis sönderfall. Möjligen är det rentav 40-årskrisen efter tilldragelsen vi bevittnar.
En av försommarens högtidsdagar för en kulturchef är när samlingsnumret av Svensk bokhandel utkommer. Det som innehåller den bokutgivning som väntar under resten av året. Så har det varit för mig alltsedan 1980, då jag efterträdde Hugo Wortzelius på den här stolen. Det finns snabba och det finns långsammare inslag i en tidning. Nyheterna hör till det förstnämnda slaget. Kultursidans recensioner och artiklar om konst, teater, böcker, musik, opera och dans ingår bland de senare. Det krävs lite mera utrymme för att ge bakgrund, göra analyser, skapa överblick, diskutera och sammanfatta. Man kan jämföra med en god, näringsrikt tillagad, trerätters måltid som kräver lite längre tid vid middagsbordet. Sådana stunder vill ingen vara utan.
I det nya numret av Svensk bokhandel (Nr10,2008) fäster jag mig särskilt vid att flera av de författare som jag skrivit om i många år vid det här laget, kommer med nya böcker redan i augusti. Där försvann den semestern. Till de tidiga hör fjolårets Siriprisvinnare vid Bokens dag, Theodor Kallifatides. Hans nya roman heter Vänner och älskare och har en 55-åring som huvudperson. Man kommer att tänka på Almqvists Tintomara i Dramatens sommarspel Drottningens juvelsmycke, när förlaget i sin förhandspresentation beskriver henne som "en glittrande och undflyende yngre kvinna". Att romanen uppges behandla frågor om tillhörighet och utanförskap, väcker funderingar i samma riktning.
Två Uppsalaförfattare hör också till augustiutgivningen. Håkan Nesser låter av någon anledning sin nye kriminalinspektör Gunnar Barbarotti uppträda i gips den här gången. Berättelse om herr Roos heter boken. Den utspelas längs en rad av motell på vägsträckan mellan Kymlinge och Maardam. Den skarpsinnige Nesserläsaren reagerar självfallet inför den senare ortsangivelsen. Håller författaren möjligen på med att i smyg förlänga sin, enligt vad hans själv hävdar avslutade dekalog, med ytterligare delar? Jag är inte den du ser är inget svar på den frågan. Utan i stället namnet på Åke Smedbergs nya roman. Ett relationsdrama och en passionsskildring utlovar förlaget. Alltså ingen deckare den här gången.
Annars är det nog Lars Gustafssons Fru Sorgdahls vackra vita armar, som väcker den allra största nyfikenheten. Den utspelas i Västmanland och handlar bland annat om hur våra hågkomster förändras. Berättaren är en svenskfödd universitetslärare, bosatt i Oxford. I minnet återvänder denne till sin barndoms landskap. Den som följt en av våra allra största författare alltsedan Vägvila, Poeten Brumbergs sista dagar och död och Bröderna vid 1950-talets slut och 1960-talets början, tänker givetvis just på romanen Bröderna med uppväxtårens upplevelser i västmanländska Ramnäs.
Det är få diktare som har en lika mångsidig inblick i de stora livsfrågorna som Lars Gustafsson. Hans böcker brukar höra till de gastronomiska höjdpunkterna på en dagstidnings kultursida.