En 40-åring med imponerande vitalitet
SJUNDE DAGEN. Med inkallad expertis från Moderna museet och ett par stjärnor på den internationella videokonsthimlen hade man redan från början lagt ribban högt.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Magnus af Petersens från Moderna museet tecknade bakgrunden till dagens videokonst och påminde om att genren faktiskt bara har cirka 40 år på nacken. Det var 1965 som konstnären Nam June Paik fick sin första kamera och en ny genre var född. Ett lika radikalt steg som Duchamps historiska förändring av konsten, enligt Paik själv,
Lite synd att Petersens, avgjort en av landets främsta kännare av videokonst, inte fått mer utrymme i programmet. Hans snabba genomgång av de viktigaste stadierna av genrens utveckling hade gärna fått utvidgas och fördjupas.
Desto roligare att konstnären Maria Friberg fått rejält med tid till sitt förfogande, något hon utnyttjade väl med att generöst bjuda på flera av sina verk. Fribergs frimodiga sätt att värva "modeller" till sina filmer väckte en hel del intresse och frågor hos publiken. Intressant var att notera att konstnären själv såg sin uppgift som att överbrygga motsättningarna mellan könen. "Jag är uppvuxen i en miljö präglad av mansförakt", förklarade Friberg, som nu vinnlägger sig om att se på männen och mansrollen med empati och utan fördömelse. I själva verket är många av hennes mansporträtt i grunden självporträtt, menade hon. Det gäller även de båda porträtt av president Bush, No time to fall, som hon gjort med några års mellanrum. "Jag ville se vad som hänt med den lilla pojken i den vuxne mannen", förklarade hon. Sitt videoarbete ville hon gärna beskriva som "rörligt måleri", och angav John-E Franzén och Ann Edholm som viktiga förebilder och inspiratörer.
I dag har Maria Friberg världen som arbetsfält, men kommer inom kort att ställa ut också hemma i Sverige, denna gång på Kulturhuset i Stockholm.
Det efterföljande blocket med videokonstverk från Norden bjöd på flera riktiga guldkorn. Sverigeaktuella finländskan Salla Tykkäs video Lasso från 2000 med den kvinnliga blickens avslöjande betraktande av manlig självsäkerhet hör redan till klassikerna. Hos Bonniers konsthall i Stockholm kan man just nu se Tykkäs senaste verk, Zoo, och minnesgoda läsare minns hennes lansering i den svenska konstmiljön hos dåvarande Tensta konsthall får några år sedan. Norrmannen HC Giljes suggestiva rörliga måleri i verket Shiva, Magdalena Dziurlikowskas pinfärska hejdlösa drift med konsumismen i With Love With Two Hands, Lars Arrhenius och Johannes Müntzings raffinerade Murmurs of Earth och inte minst dansken Jesper Justs oerhört vackra A Vicious Undertow var andra verk som visade bredden och spridningen i dagens videokonst. Som precis som exempelvis måleriet har många ansikten och former. Det är onekligen rätt långt från pionjärernas monitorbundna verk. I dag presenteras videokonsten oftast genom stora projektioner. Och kanske är det som Magnus af Petersens hävdade i sin inledning svårare att förhålla sig distanserad och neutral till konst som exponeras på ett sätt som omsluter och inbegriper sina betraktare.
Senare delen av dagen ägnades bland annat konst från de tre landsting som stod bakom projektet. Där Uppsala var representerat av konstnärer som Per Fredin ,Patrik Karlström, Anders Rönnlund och Anna-Karin Brus, med flera.
Sammantaget gav dagen klart besked om att videokonsten i dag är en vital och expansiv konstart med sina egna, särskilda kvaliteter och möjligheter. Det gäller på såväl lokal som nationell och internationell nivå. Att genom projekt som detta sprida information och kunskap om denna unga konstart är värt allt beröm.